onsdag, september 13, 2006
Gråa dagar skyndar aldrig på...
...men svarta dagar går snabbt över.
Åtminstone brukar det vara så. Därför blir jag aldrig speciellt orolig numera. Svarta dagar poppar upp, man besegrar dem på nolltid (nåja, efter några timmar) och sedan går man vidare. Det är som de där drömmarna man hade som liten. Ni vet, de där otäcka drömmarna som kom igen natt efter natt. Så plötsligt en dag kunde man kontrollera dem!
Min dröm utspelade sig i höghuset där jag växte upp. Mellan tionde våningen och vinden gick jag i trapporna. Hissen gick nämligen bara upp till tionde våningen, sedan fick man gå sista biten. Högst upp i trappan fanns den låsta vindsdörren. När jag stod där och fumlade med nyckeln så hörde jag plötsligt steg längst ned i trappan. Trappan var svängd så jag såg inte vem som kom, hörde bara stegen. På något sätt visste jag ändå vem som kom: Liemannen! Jaja, skratta ni, men på den tiden höll vi oss till de klassiska skräckfigurerna. Nåväl, efter ett tag såg jag en skugga. Nyckeln ville fortfarande inte in i låset och ju mer bråttom det blev, ju fumligare blev jag. Till slut såg jag honom komma mot mig. Håret reste sig i nacken och på armarna, jag skrek och vaknade. Usch, det var hemskt. Den här drömmen upprepade sig, kanske inte varje natt men ofta. Men så en dag (natt) upptäckte jag att jag tänkte i drömmen: Kom då din jävel, jag vaknar ändå innan du hinner ta mig! Och precis så var det, den där löjligt långsamma skräckfiguren var inte hälften så snabb som jag var. Varenda gång han sträckte sig efter mig vaknade jag i tid.
Och visst är det väl så drömmar fungerar? Har någon av er någonsin blivit upphunnen i drömmen? Jag lärde mig i alla fall att tämja min dröm. Jag lät den gå längre och längre men liemannen hade egentligen aldrig någon chans. Jag hann alltid vakna! Jag undrar vad som skulle hända om vi inte hann undan och lät oss fångas? Hemska tanke. Har ni någon sådan erfarenhet så berätta om den i en kommentar, jag vill veta!
Vad jag vill komma fram till är att svarta dagar är som drömmar. Vi lär oss att tämja dem (åtminstone de flesta av oss). I mitt fall misstänker jag att det rör sig om lite alienation kombinerat med hemlängtan. Det är i och för sig konstigt. Jag trivs med mitt dubbelliv och mina dubbla roller och bekantskapskretsar (förlåt ordet "bekant", ni är värda mycket mer än så), men ändå så kostar det på att leva dubbelliv. På ön suktar jag efter stan och här i stan längtar jag till ön.
Hellre en svart dag som jag kan tämja, än en grå dag som aldrig skyndar på. LW har satt huvudet på spiken! Hellre en blogg som fördriver en svart dag på fem minuter än en psykoanalytiker som tar 2500 spänn. Haha Janne Guillou, du hade fel igen! :-P
Varför snackar jag drömmar idag då? Jo, lilla My berättade tidigare idag att hon hade drömt om mig i natt. Jag var bussig nog att rensa hennes lägenhet på spindlar när hon satt där omringad och skrek. Smaka på den, spindlar är inte riktigt min grej. Hur som helst, rensade gjorde jag som den gode människa jag tydligen är (in your dreams) och den drömmen slutade också utan katastrof. Förresten lilla My, jag blev så nyfiken att jag kollade på nätet: Spindlar betyder ungefär tur och stå på mot dina mål! Inte för att jag tror på det men det låter väldigt bra i sammanhanget...
Åtminstone brukar det vara så. Därför blir jag aldrig speciellt orolig numera. Svarta dagar poppar upp, man besegrar dem på nolltid (nåja, efter några timmar) och sedan går man vidare. Det är som de där drömmarna man hade som liten. Ni vet, de där otäcka drömmarna som kom igen natt efter natt. Så plötsligt en dag kunde man kontrollera dem!
Min dröm utspelade sig i höghuset där jag växte upp. Mellan tionde våningen och vinden gick jag i trapporna. Hissen gick nämligen bara upp till tionde våningen, sedan fick man gå sista biten. Högst upp i trappan fanns den låsta vindsdörren. När jag stod där och fumlade med nyckeln så hörde jag plötsligt steg längst ned i trappan. Trappan var svängd så jag såg inte vem som kom, hörde bara stegen. På något sätt visste jag ändå vem som kom: Liemannen! Jaja, skratta ni, men på den tiden höll vi oss till de klassiska skräckfigurerna. Nåväl, efter ett tag såg jag en skugga. Nyckeln ville fortfarande inte in i låset och ju mer bråttom det blev, ju fumligare blev jag. Till slut såg jag honom komma mot mig. Håret reste sig i nacken och på armarna, jag skrek och vaknade. Usch, det var hemskt. Den här drömmen upprepade sig, kanske inte varje natt men ofta. Men så en dag (natt) upptäckte jag att jag tänkte i drömmen: Kom då din jävel, jag vaknar ändå innan du hinner ta mig! Och precis så var det, den där löjligt långsamma skräckfiguren var inte hälften så snabb som jag var. Varenda gång han sträckte sig efter mig vaknade jag i tid.
Och visst är det väl så drömmar fungerar? Har någon av er någonsin blivit upphunnen i drömmen? Jag lärde mig i alla fall att tämja min dröm. Jag lät den gå längre och längre men liemannen hade egentligen aldrig någon chans. Jag hann alltid vakna! Jag undrar vad som skulle hända om vi inte hann undan och lät oss fångas? Hemska tanke. Har ni någon sådan erfarenhet så berätta om den i en kommentar, jag vill veta!
Vad jag vill komma fram till är att svarta dagar är som drömmar. Vi lär oss att tämja dem (åtminstone de flesta av oss). I mitt fall misstänker jag att det rör sig om lite alienation kombinerat med hemlängtan. Det är i och för sig konstigt. Jag trivs med mitt dubbelliv och mina dubbla roller och bekantskapskretsar (förlåt ordet "bekant", ni är värda mycket mer än så), men ändå så kostar det på att leva dubbelliv. På ön suktar jag efter stan och här i stan längtar jag till ön.
Hellre en svart dag som jag kan tämja, än en grå dag som aldrig skyndar på. LW har satt huvudet på spiken! Hellre en blogg som fördriver en svart dag på fem minuter än en psykoanalytiker som tar 2500 spänn. Haha Janne Guillou, du hade fel igen! :-P
Varför snackar jag drömmar idag då? Jo, lilla My berättade tidigare idag att hon hade drömt om mig i natt. Jag var bussig nog att rensa hennes lägenhet på spindlar när hon satt där omringad och skrek. Smaka på den, spindlar är inte riktigt min grej. Hur som helst, rensade gjorde jag som den gode människa jag tydligen är (in your dreams) och den drömmen slutade också utan katastrof. Förresten lilla My, jag blev så nyfiken att jag kollade på nätet: Spindlar betyder ungefär tur och stå på mot dina mål! Inte för att jag tror på det men det låter väldigt bra i sammanhanget...
# posted by Pellepenna @ 15:44 
