A scattering sunshine at a spotless mind

Tja, vad ska jag säga. Det började bra. Gräsänklingsgrannen kom över. Vi tog en klassisk direktörsgrogg på sockerdricka och vodka. Schweppes Russian fanns givetvis inte i lanthandeln. "Är det gott" frågade expediten när jag letade efter den rätta flaskan...

När vi satt där och skålade och snackade intelligent skit så dök lilla grannen upp. Det vill säga den kvinnliga häften av det enda bofasta paret i byn förutom oss. Hon kom med en burk rönnbärsgele. Trevligt, men med en touch av "Hem till byn". "Vill du ha en stänkare" frågade jag. Det har jag nämligen lärt mig att man ska fråga sina grannar genom flitigt TV-tittande. Hon var mycket positiv till en stänkare. Vi snackade ett tag och till slut var jag tvungen att fråga om hon ville äta med oss (grillbriketterna höll på att brinna ut). Efter artig tvekan tackade hon ja. Vi hade precis satt oss till bords när hennes man dök upp. Han svängde käckt in på min gräsmatta (tur att han inte körde traktorn) och vrålade "Vad håller ni på med"? "Vi ska precis äta" svarade jag. "Vill du ha en bit"? "Nej, jag måste hem och fixa till plogen jag köpte av dig" vrålade han. "Du kunde gott hjälpa till" var nästa kommentar. Jag förklarade artigt att jag gärna hade hjälpt honom om inte maten precis hade blivit klar. Dessutom kunde mekaniska arbeten smutsa ned mina fingrar med påföljd att tangentbordet kunde bli skitigt försökte jag förklara. "Jävla skolpjatt" vrålade han, slog igen bildörren och drog iväg på skrikande däck med halva min gräsmatta sprutande runt däcken.

Ja, så där låter det när vi umgås på landet. Rått men hjärtligt! Middagen förflöt sedan under ordnade former. Grillat kött, bakad potatis, sallad, vitlökssmör, drink och vin är ALDRIG fel!