söndag, september 10, 2006
På allmän begäran: Allt om toalettkulturen...
Kära blogg, nu måste jag berätta om en tjejgrej (som Bert säger). Det där med att töserna alltid går på toa i stora grupper har ni väl alla sett? Jag har alltid varit så nyfiken på varför de ständigt far iväg i stora klasar. Vi killar går diskret iväg och gör det vi ska, ju fler desto sämre. Ensam är stark, åtminstone i det här läget. Nu har jag tagit del av detta tjejmysterium, följ den spännande fortsättningen:
Idag var jag på internationell sittning med utbytesstudenterna. Efter att ha tröttnat på att förklara allt som är viktigt här i livet för sex stycken exchange students som jag fick på min lott, valde jag att mingla runt lite. När det blev dags att göra plats för fler öl så träffade jag på lilla syster som gick i samma funderingar. Lilla syster gick på toa, jag gick på toa. Jag fick vänta ett tag (of course). Så långt var det inget konstigt, vi har ju alltid slagit dem i 100 meter, 400 meter häck, höjdhopp och toabesök. Men så småningom träffades vi igen och gick tillbaka till bordet. Inget skvallrande, ingen bättring av våra frisyrer och ingen putsning av målning. Jag känner mig så sviken! Alla dessa myter är bara bluff, de är PRECIS lika normala som vi!
Senare på kvällen sökte jag upp lilla systers blick och pekade på min klocka och gjorde domartecknet för "för många steg". Det fungerade, vi samlade ihop gänget på cirka sexton sekunder, vinkade till våra "barn" och sprang iväg till Sivs fest. Ahhh, jag älskar att få bestämma!
Väl hos Siv träffade vi resten av klassen och alla rara små nyingar. Det var faktiskt roligt, även om det knirrade i lederna i trappan. I baren beställde jag en öl och medan jag väntade på den märkte jag att två blonderade skönheter tittade förskräckt på mig. Jag förklarade att jag hade permis från ålderdomshemmet till klockan tolv och om jag var kvar efter detta klockslag skulle deras pojkvänner förvandlas till två rullatorer. Men i väntan på detta magiska klockslag tänkte jag ta en öl. Det fungerade, de strålade upp och såg ut som två oblonda, normala tjejer och lyfte sina glas och skålade med mig! Det finns hopp om ungdomen!
Så småningom blev det dags för det där toabesöket igen. Känsliga individer kan sluta läsa här, men på allmän begäran har jag lovat att beskriva detta trauma:
Att gå med tjejer till toa är inte ett dugg spännande, det hade jag ju lärt mig, så jag strövade ensam iväg på toabesök. Väl framme vid pissoaren (huva, vilket namn) så står jag avslappnat (försöker i alla fall) och ser världsvan ut. Då TILLTALAR grabben till vänster mig! Men för fan, hallå! Så gör man ju inte. Vill man snacka kan man väl ta anställning som informatör eller stand up-komiker? På toa har man väl rätt att vara ignorerad. Eftersom allt nu var förstört och jag behövde minst fem minuter på mig så pratade jag tillbaka lite. Han sa något på engelska (trodde jag) så jag började prata engelska med honom. Efter någon minuts samtal frågade jag vilket land han kom från. "Sweden" svarade byfånen! "Men varför talar vi då engelska" frågade jag? Det visste han inte riktigt. Typisk byfåne alltså! Jaja, det är sista gången jag går på Sivs toa, that's for sure. (Äh, nu tar jag i, byfånen var ingen byfåne. Han var faktiskt trevlig men ni vet det där med författarens frihet).
En udda grej var att jag hamnade i snack med Joel ute på verandan. Han bad mig trakassera två av tjejerna i tredje klass som han stod och pratade med. "Aldrig i livet" sa jag. Man ska inte mucka med treor, de är ju äldre än oss! När tjejerna presenterade sig visade det sig att båda hette Emelie. Jag presenterade mig artigt tillbaka och meddelade att jag hette Joel. Sedan pekade jag på en vilt främmande kille som stod en meter bort och sa: "Det här är min kompis Joel". Så långt var allt som det skulle, heter alla tjejer Emelie kan banne mig vi killar heta Joel (fast jag hade egentligen trott att alla tjejer i trean hette Sofia). Men när den främmande killen tittade på mig och sa: "Du heter inte alls Joel, du heter Per B" blev det lite spooky! Det visade sig att han var akvarienörd (precis som undertecknad) och kände igen mig från ett minimalt och suddigt foto jag har på ett akvarieforum. Världen ÄR liten!
Idag var jag på internationell sittning med utbytesstudenterna. Efter att ha tröttnat på att förklara allt som är viktigt här i livet för sex stycken exchange students som jag fick på min lott, valde jag att mingla runt lite. När det blev dags att göra plats för fler öl så träffade jag på lilla syster som gick i samma funderingar. Lilla syster gick på toa, jag gick på toa. Jag fick vänta ett tag (of course). Så långt var det inget konstigt, vi har ju alltid slagit dem i 100 meter, 400 meter häck, höjdhopp och toabesök. Men så småningom träffades vi igen och gick tillbaka till bordet. Inget skvallrande, ingen bättring av våra frisyrer och ingen putsning av målning. Jag känner mig så sviken! Alla dessa myter är bara bluff, de är PRECIS lika normala som vi!
Senare på kvällen sökte jag upp lilla systers blick och pekade på min klocka och gjorde domartecknet för "för många steg". Det fungerade, vi samlade ihop gänget på cirka sexton sekunder, vinkade till våra "barn" och sprang iväg till Sivs fest. Ahhh, jag älskar att få bestämma!
Väl hos Siv träffade vi resten av klassen och alla rara små nyingar. Det var faktiskt roligt, även om det knirrade i lederna i trappan. I baren beställde jag en öl och medan jag väntade på den märkte jag att två blonderade skönheter tittade förskräckt på mig. Jag förklarade att jag hade permis från ålderdomshemmet till klockan tolv och om jag var kvar efter detta klockslag skulle deras pojkvänner förvandlas till två rullatorer. Men i väntan på detta magiska klockslag tänkte jag ta en öl. Det fungerade, de strålade upp och såg ut som två oblonda, normala tjejer och lyfte sina glas och skålade med mig! Det finns hopp om ungdomen!
Så småningom blev det dags för det där toabesöket igen. Känsliga individer kan sluta läsa här, men på allmän begäran har jag lovat att beskriva detta trauma:
Att gå med tjejer till toa är inte ett dugg spännande, det hade jag ju lärt mig, så jag strövade ensam iväg på toabesök. Väl framme vid pissoaren (huva, vilket namn) så står jag avslappnat (försöker i alla fall) och ser världsvan ut. Då TILLTALAR grabben till vänster mig! Men för fan, hallå! Så gör man ju inte. Vill man snacka kan man väl ta anställning som informatör eller stand up-komiker? På toa har man väl rätt att vara ignorerad. Eftersom allt nu var förstört och jag behövde minst fem minuter på mig så pratade jag tillbaka lite. Han sa något på engelska (trodde jag) så jag började prata engelska med honom. Efter någon minuts samtal frågade jag vilket land han kom från. "Sweden" svarade byfånen! "Men varför talar vi då engelska" frågade jag? Det visste han inte riktigt. Typisk byfåne alltså! Jaja, det är sista gången jag går på Sivs toa, that's for sure. (Äh, nu tar jag i, byfånen var ingen byfåne. Han var faktiskt trevlig men ni vet det där med författarens frihet).
En udda grej var att jag hamnade i snack med Joel ute på verandan. Han bad mig trakassera två av tjejerna i tredje klass som han stod och pratade med. "Aldrig i livet" sa jag. Man ska inte mucka med treor, de är ju äldre än oss! När tjejerna presenterade sig visade det sig att båda hette Emelie. Jag presenterade mig artigt tillbaka och meddelade att jag hette Joel. Sedan pekade jag på en vilt främmande kille som stod en meter bort och sa: "Det här är min kompis Joel". Så långt var allt som det skulle, heter alla tjejer Emelie kan banne mig vi killar heta Joel (fast jag hade egentligen trott att alla tjejer i trean hette Sofia). Men när den främmande killen tittade på mig och sa: "Du heter inte alls Joel, du heter Per B" blev det lite spooky! Det visade sig att han var akvarienörd (precis som undertecknad) och kände igen mig från ett minimalt och suddigt foto jag har på ett akvarieforum. Världen ÄR liten!
# posted by Pellepenna @ 01:18 
