tisdag, september 19, 2006
"Vad kul om du kör"...
...sa Ängeln nyss. Vi snackade bussresa med klassen till Fjollträsk. Det är alltså studiebesök framöver som gäller för medie- och kommunikationsfolket.
Med tanke på att resan är "frivillig" men ändå ingår i hemtentan och med tanke på att vi får bidrag på 400 kronor som ska täcka resa, boende och extrakostnader för mat och socialt leverne så förstår ni kanske att det är intressant att jaga kostnader. Därför blev jag ombedd av lilla syster att kolla vad det skulle kosta att hyra buss på det ställe som försörjer mig sommartid.
Ja, jag håller nästan med: "Vad kul om jag kör"! Å ena sidan tycker jag att det är kul att köra om det inte sker dagligen. Å andra sidan tycker inte passagerarna alltid att det är kul. Jag minns en äldre dam som sa "det gick ju fort det här" när jag släppte av henne. Ja visst, det hade gått extra fort på slutet efter att vi köat bakom husvagnar de första tre timmarna. Sedan gällde det att ta igen tiden, jag skulle ha folk hemma på kvällen. Hur försvarar man sig mot sura, uppskrämda och snipiga gamla damer som beskt konstaterar att det gått fort då? Jo, man ler sitt bästa och oskyldigaste leende och säger "tack vad snällt, tycker du det"?
Skumt, jag brukar alltid ha gamla damer på mitt lag. Ett exempel är den gamla dam som berättade att hennes hund aldrig varit så lugn på en bussresa förr. Ett annat exempel är hon som berättade att hennes dotter nästan vägrade att åka buss sedan en bussolycka när hon skulle till Alperna några år tidigare. Hon skulle berätta om mig och "rekommendera mig" för dottern. Rekommendera till vad då? En terapeutisk bussresa i lugnt tempo? Som ett trevligt resesällskap till Alperna? Som en framtida svärson? Jaja, ingen ide att spekulera. Högst varannan av mina bussresor går i lugnt tempo. Det finns trevligare resesällskap (säger jag för att verka ödmjuk) och svärsonsplatsen är redan upptagen (men inte gigoloplatsen).
På tal om gamla damer hade jag med mig två sådana på bussen förra sommaren. De åkte med mig från Hufvudstaden till ön. När vi var framme hjälpte jag dem artigt av med packningen och kontrollerade med dem att de inget hade glömt. Fem-sex hållplatser senare hade alla passagerare lämnat bussen och kvar stod bara: En rullator!
Den kom tillrätta (till de gamla damerna) efter lite letande och matchande mellan passagerarlista och telefonkatalog. Det var en underbar händelse: Dels blev damerna så glada och tacksamma, dels innebar händelsen att jag (fortfarande) innehar rekordet för "konstiga kvarglömda saker" på firman. Det är stort!
Men luktar inte historien med en glömd rullator lite simulering?
Med tanke på att resan är "frivillig" men ändå ingår i hemtentan och med tanke på att vi får bidrag på 400 kronor som ska täcka resa, boende och extrakostnader för mat och socialt leverne så förstår ni kanske att det är intressant att jaga kostnader. Därför blev jag ombedd av lilla syster att kolla vad det skulle kosta att hyra buss på det ställe som försörjer mig sommartid.
Ja, jag håller nästan med: "Vad kul om jag kör"! Å ena sidan tycker jag att det är kul att köra om det inte sker dagligen. Å andra sidan tycker inte passagerarna alltid att det är kul. Jag minns en äldre dam som sa "det gick ju fort det här" när jag släppte av henne. Ja visst, det hade gått extra fort på slutet efter att vi köat bakom husvagnar de första tre timmarna. Sedan gällde det att ta igen tiden, jag skulle ha folk hemma på kvällen. Hur försvarar man sig mot sura, uppskrämda och snipiga gamla damer som beskt konstaterar att det gått fort då? Jo, man ler sitt bästa och oskyldigaste leende och säger "tack vad snällt, tycker du det"?
Skumt, jag brukar alltid ha gamla damer på mitt lag. Ett exempel är den gamla dam som berättade att hennes hund aldrig varit så lugn på en bussresa förr. Ett annat exempel är hon som berättade att hennes dotter nästan vägrade att åka buss sedan en bussolycka när hon skulle till Alperna några år tidigare. Hon skulle berätta om mig och "rekommendera mig" för dottern. Rekommendera till vad då? En terapeutisk bussresa i lugnt tempo? Som ett trevligt resesällskap till Alperna? Som en framtida svärson? Jaja, ingen ide att spekulera. Högst varannan av mina bussresor går i lugnt tempo. Det finns trevligare resesällskap (säger jag för att verka ödmjuk) och svärsonsplatsen är redan upptagen (men inte gigoloplatsen).
På tal om gamla damer hade jag med mig två sådana på bussen förra sommaren. De åkte med mig från Hufvudstaden till ön. När vi var framme hjälpte jag dem artigt av med packningen och kontrollerade med dem att de inget hade glömt. Fem-sex hållplatser senare hade alla passagerare lämnat bussen och kvar stod bara: En rullator!
Den kom tillrätta (till de gamla damerna) efter lite letande och matchande mellan passagerarlista och telefonkatalog. Det var en underbar händelse: Dels blev damerna så glada och tacksamma, dels innebar händelsen att jag (fortfarande) innehar rekordet för "konstiga kvarglömda saker" på firman. Det är stort!
Men luktar inte historien med en glömd rullator lite simulering?
# posted by Pellepenna @ 20:20 
