måndag, oktober 09, 2006
Nytt försök: Resedagbok, dag 1 och 2...
Att vi blev blåsta på hotellrum men att det ordnade sig till slut har jag redan berättat. Här kommer resten:
Vi bokade in oss på det tvåstjärniga (plain and simpel med andra ord) hotellet och tvättade av oss resdammet. Sedan var det stan som gällde! Vi strövade bort några kvarter och hittade en trevlig trattoria som vi omgående gjorde till vårt stamställe. Ja, jag vet att ett stamställe är ett hak dit man går ofta under en längre period. Men i förhållande till våra två dagar i Florens var vi där tre gånger och det är faktiskt jätteofta! Kyparna var mycket trevliga och alla varianter på smörgåsar, vin och öl räckte för våra behov. Dessutom fanns det alltid lediga bord på trottoaren och det räcker långt för en turist! Vi åt lite lätt och blogg-pappa drack av det godkända och sanktionerade italienska ölet Morisette. All annan italiensk öl är kass, framförallt Peroni!
Efter att vi fått i oss lite mat och dryck kände vi att livsandarna återvände och att vi skulle orka göra stan. Vi letade oss tillbaka till de kvarter där vi på väg till hotellet sett att det var marknad. Denna lilla marknad visade sig ringla gata upp och ned och bredde ut sig över en massa kvarter runt saluhallen. Häftigt men stimmigt. Jag fick i alla fall tag på ett nytt skärp och familjen shoppade loss bland solglasögon, konst och kläder. Den yngsta hittade en underbar tavla som en ganska ung och kanontrevlig tjej sålde. Det var tjejen själv som målade fantastiska akvareller och sedan sålde dem alldeles för billigt till turister.
Vi hade inte möjlighet att släpa med oss tavlan just då men höll tummarna för att den skulle vara kvar nästa kväll (vilket den var, så det blev affär). Ett moraliskt tips: Pruta aldrig på konst! Antingen gillar man det man ser eller inte. Arbetstimmarna får konstnärerna aldrig anständigt betalt för ändå så köp för det begärda priset eller gå vidare...
Efter marknaden blev det tittande på de berömda guldportarna och domkyrkan. Visserligen var portarna kopior men de satt i alla fall på plats i rätt byggnad och hellre se kopior på plats än original på museum!
Lite problem uppstod när vi skulle in i domkyrkan. Det visade sig att lilla frugan och den äldsta dottern var alltför slampiga. Att jag inte tänkt på det tidigare: Bara axlar, fy fan! Vad ska gud tänka om min familj?
Som tur var så bjöds det på fria papperspåsar att trä över kroppen på de slampiga. Yngsta dottern och jag gick stolt före in i förvissningen om att gud accepterade oss som vi var!
Efter många timmars snurrande i en fantastisk stad så kände vi att det var dags för middag. Vi hade fått tips av en kompis att äta på Ciro & sons, en berömd matsal med både "vanlig mat" och pizza lagad i traditionell stenugn. Vi lyckades leta upp adressen på kartan och promenerade dit. Vilket underbart ställe!
Ciro & sons
Låt inte lura er av den amerikanskinspirerade hemsidan. Det är ett klasställe och bättre service, trevligare personal, godare pizzor och mysigare ställe har jag sällan upplevt! Efter maten tog krafterna slut. Vi hade varit uppe sedan tre natten innan och nu säckade vi nästan ihop. Vi promenerade hem till vårt halvsunkiga hotell och föll i dvala. Zzzzzzz....
Men åtta timmars sömn kan göra underverk! Efter en torftig "internationell frukost" var vi på G igen. Efter att jag vägrat försöka köa för att komma in på Ufficierna och familjen testat detta köande i praktiken och gett upp återförenades vi på stan och tog en lång promenad på södra sidan av floden Arno. Innan dess hann vi snirkla runt i trakterna av Ufficierna och såg bland annat Florens mest berömde snopp!
Den var förevigad i alla möjliga varianter och liksom genomsyrade stadens kultur. Bland annat fanns den på vykort iklädd olika dekorationer. Ett tag var jag frestad att skicka hem några sådana vykort men estetik, moral och hjärna hann ikapp mig och jag valde mer neutrala motiv.
Vi tittade på den berömda Ponte Vecchio och fick lära oss lite av dess historia: Från början huserade slaktare och hudgarvare i lokalerna på bron. Det var praktiskt eftersom de hade tillgång både till vatten och avlopp i floden Arno. Men snart kom de som bestämde på att detta var snuskigt så allt hantverk utom guldsmide förbjöds i brons lokaler. Resultatet ser man än idag. Bron består endast av x antal guldsmeder och guldsmedsaffärer. Vi trivdes inte bland alla amerikanska damer så vi smet iväg in i gränderna på andra sidan bron.
Efter tre-fyra timmars vandring runt den gamla stadsmuren och "gamla stadens" gränder orkade vi inte längre. Detta trots flera nedslag i gelaterior och trattorior. Vi slumrade och läste några timmar på hotellet innan vi stapplade ut för en klassisk italiensk middag bestående av antipasti samt first och secundo rätter hit och dit. Jag minns vagt bland annat någon form av ravioli fylld med tryffel.
På måndagsmorgonen åt vi frukost, checkade ut samt hämtade vår beställda hyrbil. Nu bar det av mot Castiglione della pescaia!
Vi bokade in oss på det tvåstjärniga (plain and simpel med andra ord) hotellet och tvättade av oss resdammet. Sedan var det stan som gällde! Vi strövade bort några kvarter och hittade en trevlig trattoria som vi omgående gjorde till vårt stamställe. Ja, jag vet att ett stamställe är ett hak dit man går ofta under en längre period. Men i förhållande till våra två dagar i Florens var vi där tre gånger och det är faktiskt jätteofta! Kyparna var mycket trevliga och alla varianter på smörgåsar, vin och öl räckte för våra behov. Dessutom fanns det alltid lediga bord på trottoaren och det räcker långt för en turist! Vi åt lite lätt och blogg-pappa drack av det godkända och sanktionerade italienska ölet Morisette. All annan italiensk öl är kass, framförallt Peroni!
Efter att vi fått i oss lite mat och dryck kände vi att livsandarna återvände och att vi skulle orka göra stan. Vi letade oss tillbaka till de kvarter där vi på väg till hotellet sett att det var marknad. Denna lilla marknad visade sig ringla gata upp och ned och bredde ut sig över en massa kvarter runt saluhallen. Häftigt men stimmigt. Jag fick i alla fall tag på ett nytt skärp och familjen shoppade loss bland solglasögon, konst och kläder. Den yngsta hittade en underbar tavla som en ganska ung och kanontrevlig tjej sålde. Det var tjejen själv som målade fantastiska akvareller och sedan sålde dem alldeles för billigt till turister.
Vi hade inte möjlighet att släpa med oss tavlan just då men höll tummarna för att den skulle vara kvar nästa kväll (vilket den var, så det blev affär). Ett moraliskt tips: Pruta aldrig på konst! Antingen gillar man det man ser eller inte. Arbetstimmarna får konstnärerna aldrig anständigt betalt för ändå så köp för det begärda priset eller gå vidare...
Efter marknaden blev det tittande på de berömda guldportarna och domkyrkan. Visserligen var portarna kopior men de satt i alla fall på plats i rätt byggnad och hellre se kopior på plats än original på museum!
Lite problem uppstod när vi skulle in i domkyrkan. Det visade sig att lilla frugan och den äldsta dottern var alltför slampiga. Att jag inte tänkt på det tidigare: Bara axlar, fy fan! Vad ska gud tänka om min familj?
Som tur var så bjöds det på fria papperspåsar att trä över kroppen på de slampiga. Yngsta dottern och jag gick stolt före in i förvissningen om att gud accepterade oss som vi var!
Efter många timmars snurrande i en fantastisk stad så kände vi att det var dags för middag. Vi hade fått tips av en kompis att äta på Ciro & sons, en berömd matsal med både "vanlig mat" och pizza lagad i traditionell stenugn. Vi lyckades leta upp adressen på kartan och promenerade dit. Vilket underbart ställe!
Ciro & sons
Låt inte lura er av den amerikanskinspirerade hemsidan. Det är ett klasställe och bättre service, trevligare personal, godare pizzor och mysigare ställe har jag sällan upplevt! Efter maten tog krafterna slut. Vi hade varit uppe sedan tre natten innan och nu säckade vi nästan ihop. Vi promenerade hem till vårt halvsunkiga hotell och föll i dvala. Zzzzzzz....
Men åtta timmars sömn kan göra underverk! Efter en torftig "internationell frukost" var vi på G igen. Efter att jag vägrat försöka köa för att komma in på Ufficierna och familjen testat detta köande i praktiken och gett upp återförenades vi på stan och tog en lång promenad på södra sidan av floden Arno. Innan dess hann vi snirkla runt i trakterna av Ufficierna och såg bland annat Florens mest berömde snopp!
Den var förevigad i alla möjliga varianter och liksom genomsyrade stadens kultur. Bland annat fanns den på vykort iklädd olika dekorationer. Ett tag var jag frestad att skicka hem några sådana vykort men estetik, moral och hjärna hann ikapp mig och jag valde mer neutrala motiv.
Vi tittade på den berömda Ponte Vecchio och fick lära oss lite av dess historia: Från början huserade slaktare och hudgarvare i lokalerna på bron. Det var praktiskt eftersom de hade tillgång både till vatten och avlopp i floden Arno. Men snart kom de som bestämde på att detta var snuskigt så allt hantverk utom guldsmide förbjöds i brons lokaler. Resultatet ser man än idag. Bron består endast av x antal guldsmeder och guldsmedsaffärer. Vi trivdes inte bland alla amerikanska damer så vi smet iväg in i gränderna på andra sidan bron.
Efter tre-fyra timmars vandring runt den gamla stadsmuren och "gamla stadens" gränder orkade vi inte längre. Detta trots flera nedslag i gelaterior och trattorior. Vi slumrade och läste några timmar på hotellet innan vi stapplade ut för en klassisk italiensk middag bestående av antipasti samt first och secundo rätter hit och dit. Jag minns vagt bland annat någon form av ravioli fylld med tryffel.
På måndagsmorgonen åt vi frukost, checkade ut samt hämtade vår beställda hyrbil. Nu bar det av mot Castiglione della pescaia!
# posted by Pellepenna @ 15:21 
