A scattering sunshine at a spotless mind

...är ett gammalt krav från många ångestfyllda människor. Känner ni igen er? Jag också, been there, done that! Men nu ska det inte handla om mig utan om min bäste vän som jag ringde i lördags.

"Buskis", sa han. Nåja, han sa inte "Buskis" utan han sa "Per". "Per, nu har jag gjort bort mig. Jag var på firmafest igår kväll. Och det var en firmafest av det vildare slaget. Jag blev stenfull"! "På småtimmarna försvann liksom allt"! Tja, vad svarar man på sådant? "Jag har också upplevt det" sa jag (fast jag sa inte att det var tjugo år sedan). Han fortsatte berätta: "Jag pratade med min dotter nyss och hon sa att jag ringde henne klockan tre i natt"! "Ja men det var väl inte hela världen" sa jag? "Nej" sa han, "men när jag kollade mobiltelefonen så såg jag att jag ringt fem människor till mellan tre och halv fyra på natten. Jag kommer inte ihåg ett enda av dessa samtal. Ett var till min chef..."!

Ni kan tänka er hur min kompis såg ut när han lommade till jobbet i morse! Blicken riktad stadigt rakt ned i golvet och en lätt rodnad när han gjorde gatloppet fram till sitt skrivbord. Not nice!

Själv har jag kört buss hela helgen. Följdaktligen ("hence" som jag äntligen lagt på minnet) spik nykter och med rätt att ringa mobiltelefonsamtal!