A scattering sunshine at a spotless mind

Jag läste idag i DN att en massa människor håller på att förvandlas till avatarer i cyberspace. De vacklar omkring i Second Life som osaliga andar. De är som vampyrer, till hälften människor, till hälften något annat. Artikeln

Givetvis blev jag nyfiken och surfade iväg till sidan: Second Life. Efter att ha läst lite instruktioner och registrerat mig så laddade jag ned programmet som behövs för att kunna interagera med andra i SE. Jag har aldrig spelat nätverksspel över Internet och jag har bara hängt över axeln på mina döttrar när de spelat Sims så jag var nog trögare än de flesta nybörjare men efter ett tag hade jag lyckats få på mig kläder, snackat lite med en Italienare som också var ny i den världen och lärt mig flyga. Jag försökte charma en tjej som hette Karina men hon var kallsinnig. Lite senare träffade jag en amerikanska som jag glömt namnet på. Vi hjälptes åt att utveckla flygandet och turistade runt lite innan vi skildes åt. Hux flux hade det gått en och en halv timme.

Jag har nu loggat ut (vilket nog lugnar en orolig Leo J. som ansåg mig för evigt förlorad i cyberspace) och kommit tillbaka till denna värld. Second Life är nog inget för mig. Jag har ju redan två parallella liv och jag trivs med båda. Men förmodligen kommer jag att smyga över till SE någon mer gång i framtiden. Hmmm, vad kan hon ha hetat nu då...