A scattering sunshine at a spotless mind

Igår kväll kände jag för en gångs skull att jag var trött och behövde sova. Klockan skulle ringa halv sex så det passade ju bra. Men Suddagumma var på läshumör. När jag två gånger föreslog att hon skulle släcka kvittrade hon glatt "alldeles strax". Efter en dryg timme började jag reta upp mig och blev till slut klarvaken. Jag fräste "men släck nu för fan, jag kan ju inte somna". Hon släckte och muttrade i mörkret "jag är ju inget trött". Efter två minuter hörde jag hur hennes andetag blev så där jämna och rytmiska. Själv låg jag och glodde i mörkret, lagom uppvarvad. Det tog mig säkert över en timme att slappna av och somna.

När jag precis somnat ringde väckarklockan, åtminstone kändes det så. Men resan till stan och föredraget fungerade bra, det vill säga jag höll mig vaken. Men sedan jag kom hem igen känns det som jag har gröt i huvudet, att plugga har inte varit att tänka på ens. Så snart är det dags att göra ett nytt försök att få en natts vila.

Nu ska jag gå och skruva ur glödlamporna vid sängen...