A scattering sunshine at a spotless mind

Det hela började med att vi utlokaliserade grupparbetets dag två till Stockholm. Det vill säga, inte riktigt det Stockholm ni osökt kommer att tänka på, utan ett litet förkrympt Stockholm utan Gröna Lund, stress och avgaser. Tanken med denna utlokalisering var att Ove skulle slippa en resdag, vår grupp skulle kunna begära glesbygdsstöd samt att Lilla syster och jag skulle få oss en utflykt. Glesbygdsstödet uteblev men utflykten fyllde ändå sin funktion då Ove kunde sova en timme längre och Lilla syster förtjust skrek: "Åhhh, vi ska till Blekinge". Jag blir rörd av att kunna bidra till denna enkla, men fantasifulla upplevelse!

Hur som helst, vi hade ett bra grupparbete och vi kände att alla bitar började falla på plats. I morgon bör vi kunna avsluta arbetet på ett bra sätt. Men när vi skulle hem så sa jag i ett svagt ögonblick: "Kör du Lilla syster". Sedan satt jag i en timme med paniken lurande. Inte nog med att vi körde med helljuset på hela tiden, vi befann oss stadigt med höger hjulpar på den streckade markeringen mot vägrenen. Jag sitter fortfarande och hoppar lite lätt fast jag sitter i fotöljen hemma i min lilla studentlya. Det är samma känsla som när man åkt båt länge på havet och då allting gungar fast man är i land igen. Detta var alltså en nära-döden-upplevelse av första rang!

Äh, stryk både rubriken och hela sista stycket. Hon kör som en gudinna. Jag skrev bara det här för att leva upp till förväntningarna på mig som en tölp!