A scattering sunshine at a spotless mind

...åtminstone så pass patetisk att jag här kommer att försöka söka stöd för min rätt att köra för fort:

1. Jag är yrkeschaufför, i alla fall varje sommar på heltid.

2. Punkt ett kräver att jag ska få chansen att leka av mig i lätta fordon eftersom jag slaviskt kör som trafiksäkerhetsverket vill när jag kör buss. Bilen är min säkerhetsventil.

3. Det är inte jag som inte vet vilken hastighet jag kör i. Nej, det är istället idioten i den röda Volvo 940 som jag försökte komma om idag på två-till-ett-vägen mellan staden och ön. Laglig hastighet var 110 km/h. Han körde 95 km/h där det var en-filigt och ökade till 125 km/h så fort det blev två filer.

4. Jag kör alltid 30-32 km/h på 30-sträckor. Jag kör 60 km/h på 50-sträckor. I högre hastigheter har jag tyvärr sämre respekt. Men jag föredrar min körstil framför den stil som de har som jag blåser om på 90-sträckorna men som kommer ifatt mig på nämnda 30- och 50-sträckor. Har de farthållaren inställd på 95 och sitter och läser tidningen?

5. Jag har förståelse och kan läsa trafiken. Jag ser, eller förutser, det mesta och kan på så sätt avvärja faror. Jag kan alltså se alla små barn eller poliser långt i förväg. Dagens polisman måste ha sprayat sig med osynlighetsspray.

6. Jag är en underbar människa!

Utifrån ovanstående punkter begär jag alltså att få köra lite fortare än ni andra, vardagliga människor. Är det för mycket begärt? Nu ska jag ringa Suddagumma och förklara varför vi måste äta blodpudding till champagnen i slutet på månaden. Hon kommer inte att visa upp sin förstående sida och säga: "Vad far gör är alltid det rätta". Att jag inom mig vet att hon nästan alltid kör för fort och inte har en aning om det, kommer inte att räknas till min fördel.