A scattering sunshine at a spotless mind

...skriver Ola Ullsten idag på DN debatt. Han säger: "Inför valet verkade det som om folkpartiet försökte skaffa sig svängrum, inte genom att markera sin socialliberala profil men genom att med vad som med en populär men oklar term kallas att vara ''tydlig''."

Han menar att väljarna inte ser Folkpartiet som ett socialliberalt parti längre. Istället anses de ha vandrat högerut och närmat sig moderaterna.

Jag förvånar mig själv med att delvis instämma i Ola Ullstens analys. Förvånad, inte på grund av att jag håller med om delar av hans budskap utan för att jag fått tillfälle att hålla med Ullsten om någonting överhuvudtaget. Min uppfattning är visserligen att det råder trängsel. Men är trängseln i mitten? Börjar det inte bli relativt gott om utrymme i mitten nu? Där trängs ju bara socialdemokrater och vissa miljöpartister!

Har jag förstått det hela rätt så kan liberalism se ut på många olika sätt och många politiska partier och politiska ideologer av vitt skilda slag säger sig vara företrädare för liberalism.

En grundvärdering hos liberalismen som ideologi är att den sätter individens frihet i centrum. Friheten man här talar om är frihet från tvång samt valfrihet. Säga vad man vill men liberalismen står alltså på en stadig demokratisk grund. Historiskt menade man att genom frihet från styrning skulle de bästa produktionsmetoderna skapas, de bästa idéerna växa fram och inkomsterna skulle öka. Tanken var att levnadsstandarden för människorna skulle följa denna kurva. Tyvärr fanns här en brist i den liberala ideologin, den utgick från att människor var goda och rättvisa. De starka och framgångsrika skulle hjälpa de mindre bemedlade att få en bra standard och ett gott liv. Så var inte fallet, den ekonomiska politiken lyckades i den mån att de framgångsrika blev mer framgångsrika men stora grupper i samhället fick inte del av den växande ekonomin.

Här menar jag att liberalismen som ideologi misslyckades. För att reparera detta så växte en anpassad ideologi fram, socialliberalismen. Den tog inte lika starkt avstånd från inblandning från staten och andra myndigheter i ekonomiska och sociala frågor. Socialliberalismen verkade för att de svaga grupperna skulle få del av den ekonomiska utvecklingen. De såg också att dessa grupper behövde hjälp för att hävda sina intressen.

I Sverige ser vi några tydliga exempel på den socialliberala attityden i till exempel Göteborgs historia. Då Göteborg i slutet av 1800- och i början av 1900-talet var en stor handels- och sjöfartsstad med en starkt växande industri så skedde en stor inflyttning till staden från landsbygden. Arbetarna levde trångt och under miserabla förhållanden. För att råda bot på detta gick socialliberalerna i spetsen för att bygga fler och anständiga bostäder för arbetarna. När Albert Lilienberg blev stadsarkitekt 1907 gick han ännu ett steg längre: Han planerade estetiskt tilltalande arbetarstadsdelar med grönska och parker och landshövdingehuskvarter med god standard. Det är dock tveksamt om Lilienberg representerar en typisk liberalism. Han förespråkade nämligen en stark styrning från myndigheterna för att lösa bostadsfrågorna.

Ett annat exempel på god liberalism/socialliberalism är också från Göteborg. Där fanns Göteborgs handel- och sjöfartstidning 1832-1973. Från början var det en ren branschtidning för handels- och sjöfart men utvecklades mer och mer till att bli allmänt politisk med liberal inriktning. Här skrev kända liberala profiler bland annat Torgny Segerstedt. Segerstedt var chefredaktör under andra världskriget och hade en mycket rakryggad linje mot nazismen. Han var så kompromisslös, i ett för övrigt fegt Sverige, att kungen kallade till sig Segerstedt och bad honom skriva mindre kritiskt om Hitler och Nazityskland.

Hur många av dagens aktiva folkpartister känner igen sig och placerar sig i den socialliberala ideologin?

Jag avslutar med: Skulle jag mot all förmodan (ve och fasa) vakna en morgon och vara liberal så skulle jag vilja vara Torgny Segerstedt, absolut inte Lars Leijonborg!