A scattering sunshine at a spotless mind

Det är väl märkligt att man inte ska kunna bjuda hem några vänner utan att det där kvinnliga, nervösa ska komma fram. Det finns en skala över hur perfekt det måste vara tror jag, det vill säga det beror på vem som kommer:

1. Svärmor
2. Den egna mamman
3. Den respektives kompisar
4. Egna/gemensamma kompisar

Punkt ett, svärmor, är ju klassisk. "Du ska inte göra si utan så, min gosse är van att köttbullarna ska smaka på det här sättet". "Det är ganska dammigt här men det är ju nya tider nu där andra saker går före ett rent hem" och så vidare. Att sedan min morsa har ett rejält dåligt självförtroende och aldrig skulle våga sig på att kritisera hjälper liksom inte. Hennes roll som svärmor väger ändå över.

Punkt två, den egna mamman, är jag lite mer osäker på. Men jag tror att det handlar om att jämföra sig och nå fram till idealet. Har sedan egna mamman varit hemmafru med möjlighet att lägga dubbelt så många timmar på hemmet räknas det ändå som likvärdiga roller.

Punkt tre bygger på att man inte känner den respektives kamrater. Alltså är de representanter för den kritiska utsidan som man måste bli godkänd av.

Punkt fyra, egna eller gemensamma kompisar, är minst farliga. De känner oss och vi känner dem. Men det krävs (tydligen) ändå ett visst rollspel när det gäller förevisandet av det "lagom" perfekta hemmet.

Slutsatsen är alltså att när jag bjuder hem kompisar så tvingas jag att dammsuga. När Suddagumma bjuder hem kompisar har jag inte möjlighet att tvinga henna att städa, det har hon redan gjort innan jag (mot förmodan) tänkt säga något. Det är orättvist!