A scattering sunshine at a spotless mind

...för allt jag vill göra. Sommaren är trevlig men samtidigt hemsk. Mitt inrutade lagom-liv med studier förbyts mot ett kaos av krav. Jag ska arbeta och dra in lön samtidigt som jag ska göra rätt för mig här hemma med trädgårdskötsel, matlagning, diskning och dammsugning. Dessutom ska jag hinna vara social och ta upp alla dessa kontakter som börjat rinna ut i sanden. Det vill säga, de där vännerna man träffar cirka en gång om året men som man ändå inte vill vara utan.

Men tanken var inte att detta skulle bli ett gnällinlägg. Jag skulle bara förklara varför det inte blir så mycket bloggande just nu. Mitt i all brådska så är det ganska roligt också. Jag gillar att tjejerna bor hemma över sommaren (så länge de inte ska bestämma över mig alltför mycket). Jag gillar att den gamla tanten kramar om mig när hon går av bussen för att jag hjälpt henne hundra gånger med säkerhetsbältet. Jag gillar när kompisar kommer och sover över några nätter kring midsommar fast det innebär att vi får städa och tömma gästrummet, vilket tar flera timmar, för att det ska fungera.

Samtidigt som jag återknyter kontakter med gamla kompisar får jag slita för att hålla kontakten med klassisarna. Jag missade ju American Idol igår på grund av trötthet, (ett happening som är oerhört stort och viktigt) sorry Lilla S. Ängeln fladdrade förbi som hastigast, Artigas är online titt som tätt, den svarte exklassisen värmer med sin närvaro men Jen Grusplan och de flesta andra är försvunna. 5-6 av normalt 20 klassisar är på messenger. Vad händer, tar elektriciteten slut över sommaren eller är det irl-livet som konkurrerar ut de artificiella kontakterna? Nu vet jag, de lider av samma symtom som jag: Tidsbrist förstås!