A scattering sunshine at a spotless mind

Först fick jag hålla en liten bebis medan mamman vek ihop barnvagnen. En teknisk mamma alltså, åtminstone mer van vid barnvagnar än jag är nu för tiden. Hon tittade stort på mig och log och var varm och go att hålla i famnen (bebisen alltså, inte mamman). En bra start på arbetsdagen!

En bit innan Växjö hojtade trafikradion ut en varning om kor på vägen några mil längre fram. När vi närmade oss den aktuella platsen så sa en tant längst fram lite nervöst: "Nu är vi snart vid platsen där korna kan vara". "Det är ingen fara" svarade jag, "bussen har kofångare". Jag tyckte jag var jätterolig men det tyckte visst inte tanten. Några kor såg vi aldrig utan färden till Göteborg flöt på helt utan dramatik.

När vi skulle åka hem kom det en man och lämnade en tjej som skulle åka ensam. Hon var cirka 11-12 år. "Hej vad heter du" undrade jag. "Hon heter Lotta Nilsson" svarade mannen. "Jaha, och till vilken hållplats ska du åka" undrade jag medan jag letade i passagerarlistan. "Hon ska åka till Kalmar" svarade mannen. "Jaha, kan hon prata själv" frågade jag mannen. "Öhh, jaa" svarade han lite frågande. "Bra" sa jag och vände mig demonstrativt till tjejen och fortsatte samtalet. Äntligen fick hon svara själv istället för att han svarade åt henne. Vuxna borde lära sig att hålla mun ibland!