A scattering sunshine at a spotless mind

...efter gårdagens arbetsdag på 15 timmar. På hemväg från Stockholm hamnade jag i fredagsköerna, först mellan Stockholm och Södertälje och därefter i Söderköping. Hur står folk ut med att bo i Stockholm? Tänk att sitta och mala i bilköer dag efter dag (jag har förträngt hur det var). Tänk att dessutom behöva stå ut med de där Södertäljemänniskorna som inte vet det mest grundläggande om trafik och bilkörning. Till exempel en sådan enkel sak som att man bör köra i höger körfält, det vänstra lånar man bara tillfälligt för att köra om. Och när man ska köra om är det en fördel om man själv åker fortare än den bil man försöker köra om, det fungerar liksom inte annars.

Att bo i Söderköping ska vi inte ens tala om, det finns liksom inte. Tänk att ha halva Sveriges trafik löpande rakt genom stan dag ut och dag in. Tänk att leva med hundratals bilar köande på tomgång vid sju rödljus bara för att en seglare fått lust att korsa E22:an via Göta kanal. Men på något sätt ät det rättvist att Söderköpingsborna har ett helvete då det är stadens affärsinnehavare som i åratal satt sig emot en kringled kring staden för att bilar och båtar ska slippa trängas på samma vägar.

Trots förseningar och lång arbetsdag hade jag roligt. Det var trevliga passagerare och jag riktigt kände hur lönepengarna trillade in i plånboken.