A scattering sunshine at a spotless mind

Jag talar alltså om mitt busskörningspass till Göteborg. Bussen dit var proppfull och hälften av passagerarna skulle se Rolling Stones-konserten på Ullevi i kväll så stämningen var på topp. Två kvinnor satt och drack vin och flirtade med mig när vi stannade för matuppehåll. Tack tjejer, det uppskattas. Det händer inte så ofta nu för tiden och även om ni behövde lite vin först så kändes det ändå bra!

Hemresan var lika rolig, åtminstone i början. På stolarna bakom mig hade jag en trevlig norska med en liten dotter och på andra sidan en lika trevlig svenska med en (lika trevlig) äldre dotter. Vi skämtade och flamsade och hade trevligt innan avgång. Tyvärr luktade en av de sista påstigande passagerarna ganska mycket sprit och givetvis blev det tjafs med honom när han inte fick bestämma att alla skulle lyssna på radio. Inte blev det roligare när vi stannade för matrast och restaurantpersonalen gick med på hans beställning: En flaska vin men ingen mat! När vi sedan körde vidare var han ganska provokativ och stämningen på bussen sjönk. Trist!

Dagen förstördes slutgiltigt på E6:an när jag skulle knöla mig ut i ytterfil för att köra om en långtradare. Den norska bilen som närmade sig bakifrån i ytterfilen vägrade släppa ut mig så jag fick vänligt men bestämt trängas lite. När jag kört om långtradaren och svängt in framför den så körde den norska bilen förbi mig. Det satt en familj i bilen, mor och dotter i baksätet och pappa vid ratten. På framsätets passagerarsida satt sonen som väl kunde vara i sju- eller åttaårsåldern. Vilket patriarkat det måste vara där pappas pojke lyckas tränga bak mamsingen! Pappas pojke vred sig mot mig och gav mig fingret. Hade jag senare fått syn på den bilen vid någon rastplats hade jag svängt in och återinfört barnagan!