A scattering sunshine at a spotless mind

...eller "Ursäkta, har någon sett ett par förrymda skidor"?

Plötsligt kommer det en bil. Den rullar bort mot naturskyddsområdet men till skillnad från de flesta bilar stannar den i T-korsningen och jag hör hur kopplingen börjar skrapa. Ljudet byts ut, det blir mer distinkt och avtar sedan. Därefter hör jag hur bilen börjar backa. Ljudet byts ut på nytt och på nytt hör jag hur bilen backar.

Allt jag ser är en blandning av valnöts- och plommonblad. Till slut reser jag mig upp och ser då en liten vit bil med ett litet skitsläp efter sig. Föraren försöker att ytterligare två-tre gånger räta upp släpet efter bilen. Till slut rycks dörren upp på förarsidan och jag hör någon skrika: "Det var då själva faaaan"! Ut kliver en äldre man. Han hakar av släpet och ställer det i läge. Därefter backar han med bilen och vänder därefter upp bilen i färdriktningen. Han hoppar ut ur bilen och hänger på släpet samt kopplar in elkabeln igen. Då kommer en stavgångare gående. Bilistens hustru, som redan tidigare hoppat ut ur det ständigt backande fordonet, står och glor på grannens kor. Stavgångaren stegar fram till henne och börjar prata. Bilföraren, som ju äntligen besegrat sitt monster (bil+släp) ansluter. De tre står nu och glor på grannens kor och samtalar lågt i största samförstånd.

Jag rusar in till köket och pekar och förklarar för Suddagumma och Stala: "Titta på idioterna, så här gjorde de förut och så här gör de nu. Det är som en Lasse Åbergfilm"! Suddagumma och Stala tittar intresserat ut genom fönstret. Stala garvar men Suddagumma tittar kallt på mig och därefter på scenen vid kohagen och konstaterar krasst: "Ja, titta, det är precis som en Lasse Åbergfilm och du är en del av den"!