A scattering sunshine at a spotless mind

Då blir Pellepenna en väldigt liten pojke, ja bara som en liten tuggad blyertsstump. Tandläkare är nämligen väldigt farliga. Konstigt nog har alla inte förstått det ännu men jag vet! Att tjejer inte är rädda för tandläkaren kan jag förstå, de känner ju inte smärta. Men att det finna andra män slash pojkar som inte tycker det är det minsta läskigt att gå till tandläkaren kan jag inte begripa.

Nu har jag fått ett visst förtroende för min tandläkare (vilket tog 5-6 år) så det går faktiskt ganska bra nu. Men förtroendet mellan oss höll på att få sig en knäck redan andra året: En av mina arbetskamrater (som gick hos samma tandläkare) frågade mig hur det hade gått när jag kom tillbaka efter ett tandläkarbesök. "Jo det känns ganska tryggt och bra" svarade jag. "Hon har ju ganska stora bröst och när hon böjer sig fram och jobbar så blir man liksom inbäddad och det känns som när man var liten och fick tröst och kram av mamma" berättade jag förtroeligt. Tyvärr visade det sig att min arbetskamrat skulle till vår tandläkare dagen efter. Givetvis kunde hon inte hålla sig utan skvallrade. När jag skulle på återbesök veckan efter så möttes jag av en tandläkare och en tandsköterska som log väldigt extra mycket brett. När jag på nytt låg där i stolen och tandläkaren böjde sig fram så frågade hon: "Känns det bra? Du kanske klarar dig utan bedövning om jag sitter så här hela tiden"? Då förstod jag att min arbetskamrat hade tjallat!