A scattering sunshine at a spotless mind

...är ämnet för det här inlägget. Jag riskerar nu att bli alldeles för allvarlig men ska försöka hålla mig i kragen!

Jag har just läst slut Jan Guillous bok "Fienden inom oss". Den handlar i all korthet om att vår rädsla för terrorismen riskerar att vara farligare än terrorismen i sig. Genom att överdriva säkerhetstänkande och risker skapar vi ett klimat där terrorister föds ur orättvisa och förnedring. Rättssäkerheten och demokratin hotas av att vi accepterar mindre beviskrav för allvarligare brott, typ "terrorism" än vi gör för till exempel narkotikabrott. Jag har tjatat om det här i tidigare inlägg där jag varnat för, och ironiserat över, lagar som tillåter mer avlyssning (och på lösare grund) med motiveringen att vi måste skydda oss mot terrorism.

Nu är det i och för sig inte Guillous bok som tvingar mig att tänka. Jag har gått omkring med de här tankarna i flera år. Dock bidrog hans bok till att jag känner lite extra avsmak över "utvecklingen" och att jag ser de reella riskerna med skräcken för terrorism. Men jag köper inte bara Guillou rakt av. När jag var 17 år arbetade jag ideellt med att sköta medlemsregistret på FiB/Kulturfront. Jan Guillou dök upp då och då på redaktionen och sprätte runt som en tupp i hönsgården. Vid ett av dessa tillfällen la han en arm om mina axlar och började grabbsnacka om företrädena hos de anställda av kvinnligt kön. Sedan dess har jag haft lite svårt för Guillou. Men det förändrar inte det faktum att han är en stor författare som kombinerar analys med förmågan att skriva texter som engagerar. Det känns faktiskt ännu ärligare att betona hans storhet som författare då han inte tillhör mina favoriter som människa.

Jag känner redan nu att detta inlägg avviker alltför mycket från den vanliga glättigheten på den här bloggen så jag stannar här och säger bara: Läs boken och tänk efter. Ta ställning själva! Och det är här min helande tröst (i rubriken) kommer in som ett mantra mitt bland alla farhågor. Jag tror nämligen på människornas inneboende rättvisepatos och kunskapssökande. Får man tid att tänka efter och vara logisk så tar man ställning för rätt (och rättvisa) beslut!

Jag konstaterar också att allvar har sin givna plats då och då, mitt bland allt trams, alla allmänna reflexioner och töntigt fotbollssnack...