A scattering sunshine at a spotless mind

...även om jag förmodligen har lite extra status som världens äldsta kid? Leo J bara retas och alla andra är också väldigt oförstående och arroganta. Min slutsats är att det är synd om oss emo-kids fast det samtidigt kanske är ganska så skönt för oss att världen föraktar oss? Det kan spara in lite på rakbladsutgifterna. Nej fy mig, där blev det visst ett övertramp.

Allvarligt talat så tycker jag att ni är lite väl kritiska mot oss. Skämten som florerar är ju värre än norge-historierna, det har jag märkt efter att bara ha varit emo-kid i ett dygn. Efter att följaktligen bara ha krafsat på ytan har jag ändå stött på följande exempel på elaka skämt:

Tänk på att inte titta en emo-kid direkt i ögonen när du pratar med dem, de kan börja gråta.

Vet du hur många emo-kids det går åt för att skruva i en glödlampa? Inga, de sitter bara där i mörkret och skriver sånger om det.

Skit i dumma skämt och skit i alla andra, jag ska vara emo-kid i en vecka nu och bara njuta av det. Taking Back Sundays "You're So Last Summer" dundrar i högtalarna i bakgrunden (man kan ju inte bara lyssna på MCR) och jag har en häftigt randig tröja. Känslosamhet är häftigt men jag sätter gränsen vid Bamse. Han är lite för mycket emo-björn även för en melankolisk kille som jag.

Och för resten, alla Winnerbäck-groupies: Ni är också emo-are fast med fel klädkoder, bara så ni vet! :-P