A scattering sunshine at a spotless mind

...det är lite väl kallt att sitta med dörren öppen bara för att låttexten ska stämma. Jag har just hunnit med att få i mig middagen som den snälla Suddagumma lagat (hon fick låna köket) och har dessutom precis blivit klar med utskriften av den sista intervjun. Det kännns skitbra att ha klarat av detta! Nu kommer vi att ligga rätt i tiden. Det vill säga, när vi arbetat tillsammans måndag, tisdag och halva onsdagen så kan vi ta julledigt med gott samvete! Då har vi lyssnat in oss på materialet, klarat av handledningen och (med lite tur) skrivit ihop metodavsnittet.

Men jag har inte bara pluggat idag, jag har hunnit vara ute i det underbart rimfrostvackra vädret också. Jag har laddat batterierna på traktorn och har dessutom försökt att montera på (de nya) snökedjorna på traktorn vilket inte var det lättaste. De sitter där nu men behöver spännas. När jag ringde grannen och bad om hans hjälp under 15 minuter så passade det givetvis inte honom just då (som vanligt). Han höll minsann på att skala potatis och kunde tänka sig att titta över i morgon. Det var bara att gå in igen och slita av sig arbetskläderna och pyssla med intervjuerna istället. Så här är det jämt, att be den jäveln om hjälp (vilket händer ungefär tre gånger om året) är likvärdigt med att ringa vårdcentralen och beställa tid hos doktorn. Synd att grannarna inte köpte den där datorn de funderade på, då kunde jag fått nöjet att be dem dra åt helvete ungefär en gång i veckan när de behövde hjälp, månad ut och månad in...

Tänk vad lustigt det kan bli. När jag bildgooglade på "grannfejden" för att få en bra illustration till det här inlägget så fick jag bland annat upp bilden här till höger. Tur att man inte har plast-Victoria som granne. Henne skulle jag i så fall lätt dra över (med gräsklipparen eller traktorn alltså). Och apropå Victoria, jag har hört att hennes man är fotbollsintresserad. Det kan man nästan ana!