A scattering sunshine at a spotless mind

Det hörs en enveten surrande signal. Jag hinner precis öppna dörren in till det lilla vindsutrymmet för att se lampan slockna. Försiktigt avvaktar jag, ska signalen stänga av sig automatiskt? Nej, inget tyder på det så efter en liten stund tar jag ett steg närmare och drar ur kontakten. Det blir alldeles tyst. Jag gläntar på locket och lyfter försiktigt ut innehållet. Nu ligger det där i mina kupade händer. Varmt, men inte så skrämmande varmt som jag föreställt mig efter att ha läst instruktionen.

Försiktigt bär jag ut det och placerar det på assietten där några färdigbredda smörgåsar ligger och väntar. En doft av rädisor och krasse möter mig. Jag sätter mig ned, smuttar lite på kaffet, tar en tugga på smörgåsen och höjer sedan långsamt kniven.

Hönans varsamt skapade äggskal är ingen som helst match för, den av människan masstillverkade, kniven. Snabbt och skoningslöst - ja rent av brutalt - slår den sig igenom kalkets hårda, men likväl sköra, materia. Jag lutar mig försiktigt framåt och provar en tugga. Gulan är lite för hård, men nu vet jag och kan ta lite mindre vatten nästa gång.

Jag har alltså köpt en äggkokare som nu stolt står ovanpå kylen och håller mikron och vattenkokaren sällskap. Livskvalitén i studentlyan har höjts rejält!

Samtidigt som jag äter så läser jag reportageboken som jag lobbade för i förrgår. I och med att jag berättade det fick ni också svar på er fråga: Nej, jag är inte berusad, jag övar bara på att skriva reportageingresser!