A scattering sunshine at a spotless mind

Jag vaknade av mobilens pipande, hasade upp ur sängen, startade datorn och loggade in. Efter att ha sköljt huvudet i kallt vatten gick jag tillbaka till datorn för att dra igång messenger och mailen. Men vad nu, Internet fungerade inte! Oh my [ohörbart], vad händer? Jag har kontakt med hyresvärdens ADSL-modem men längre än så kommer jag inte. Jag tänker febrilt; aha, det måste vara något med dns-erna? Hmm, vad heter nu de öppna dns:er som man kan ta till i det här läget? Det står helt still, jag kommer inte på en enda siffra.

Jag försöker bortse från datorstrulet och sätter på kaffevatten istället. Om en halvtimme ska jag ändå åka iväg till Jen och jobba med C-uppsatsen så det går ingen nöd på mig. Jag blaskar av mig och klär mig, fixar färdigt kaffet och släntrar med kaffemuggen fram till datorn för att se om jag fått några mail. Visst i helvete, det fungerar ju inte - JAG ÄR HELT ISOLERAD FRÅN OMVÄRLDEN! (här ska det egentligen in en bild med målningen Skriet men tyvärr har jag redan använt den i tidigare inlägg). Jag andas djupt och försöker sluta med att hyperventilera. Därefter går jag fram till fönstret och tittar ut på gatan. Det kommer en kvinna gående med en hund och några sekunder senare kör en bil förbi. Skönt, jag har fortfarande någon form av kontakt med yttervärlden. Tröstad ger jag mig iväg för att (via bageriet) ta mig till campus.

När jag nyss kom hem skyndade jag mig in i rummet, kopplade upp datorn, pekade på Internetikonen och pustade ut när jag såg texten "Åtkomst: Lokalt och Internet".