söndag, februari 17, 2008
Söndag kväll...
Lugnet sänker sig över den lilla övergivna glesbygdsbyn. Solen kämpar på i väster men kommer snart att som vanligt drunkna i havet. Men på något sätt lyckas den överleva, redan i morgon bitti kommer den att tränga på igen. Någon förklarade det med att jorden är rund men fan trot!
Söndag kväll. Känslan av välbefinnande smyger sig in. Skrivuppgiften är klar och resultatet känns bra. På spisen puttrar kikärtorna sakta under lock, couscousen väntar på sin tur. Jag hackar purjo och vitkål, ackompanjerad av arbetsrummets dånande stereo som spelar omväxlande My Chemical Romance och Leonard Cohen. Det säger väl det mesta om min personlighet? Nej, inte schitzofren, snarare allätare. Fast själv föredrar jag att kalla mig världsmedborgare, allätare låter som en ursäkt för att lyssna på Christer Sjögren och Carola.
Söndag kväll. I morgon är det stan och högskolan som gäller. Jag gillar mitt fram- och tillbakaliv! Återigen, kan jag bara begråta de som inte förväntansfullt ser fram mot måndagen som ett nytt äventyr. Det borde vara en mänsklig rättighet att få göra det man vill och att få trivas med det. Men eftersom en himla massa människor inte ens har mat på tallriken och andra tvingas bo i ett land där Bush är president så kan man väl inte plötsligt vara så djärv att man kräver lycka och tillfresställelse för alla? Kunde man förresten inte slå ihop problemen och på så sätt slå två flugor i en smäll? Nej visst tusan, en kokt Bush räcker ju inte till alla jordens svältande.
Söndag kväll. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Suddagumma skritta förbi på det uppnosige stoet Celinne. De ser ganska tuffa ut; som silhuetter med solen som bakgrund. De är alltså på väg hem så jag får ta och skjuta datorn åt sidan, sätta musiken på repeat och börja wooka grönsakerna. Vore det mycket weird att ta ett glas glögg som aperitif? Det är nog vad huset erbjuder förutom sherry. Och sherry är som ju alla (utom Jane Austen) vet, en matkrydda!
Söndag kväll. Känslan av välbefinnande smyger sig in. Skrivuppgiften är klar och resultatet känns bra. På spisen puttrar kikärtorna sakta under lock, couscousen väntar på sin tur. Jag hackar purjo och vitkål, ackompanjerad av arbetsrummets dånande stereo som spelar omväxlande My Chemical Romance och Leonard Cohen. Det säger väl det mesta om min personlighet? Nej, inte schitzofren, snarare allätare. Fast själv föredrar jag att kalla mig världsmedborgare, allätare låter som en ursäkt för att lyssna på Christer Sjögren och Carola.
Söndag kväll. I morgon är det stan och högskolan som gäller. Jag gillar mitt fram- och tillbakaliv! Återigen, kan jag bara begråta de som inte förväntansfullt ser fram mot måndagen som ett nytt äventyr. Det borde vara en mänsklig rättighet att få göra det man vill och att få trivas med det. Men eftersom en himla massa människor inte ens har mat på tallriken och andra tvingas bo i ett land där Bush är president så kan man väl inte plötsligt vara så djärv att man kräver lycka och tillfresställelse för alla? Kunde man förresten inte slå ihop problemen och på så sätt slå två flugor i en smäll? Nej visst tusan, en kokt Bush räcker ju inte till alla jordens svältande.
Söndag kväll. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Suddagumma skritta förbi på det uppnosige stoet Celinne. De ser ganska tuffa ut; som silhuetter med solen som bakgrund. De är alltså på väg hem så jag får ta och skjuta datorn åt sidan, sätta musiken på repeat och börja wooka grönsakerna. Vore det mycket weird att ta ett glas glögg som aperitif? Det är nog vad huset erbjuder förutom sherry. Och sherry är som ju alla (utom Jane Austen) vet, en matkrydda!
# posted by Pellepenna @ 16:53 
