A scattering sunshine at a spotless mind

Jag läste precis i GP att ordningsvakter är nyckelpersoner i kampen mot knarket på krogarna. De utbildas nu till att känna igen drogrelaterat beteende hos kroggästerna. Men hallå, jag trodde att det var dörrvakterna som sålde skiten?

...men nu stryper jag bloggandet, åtminstone för ett tag framöver. Det känns inte som om jag lyckats nå upp till den standard jag hade förväntat mig av mig själv efter ett antal självcentrerade inlägg av typen dagbok. Det där viktiga som man egentligen vill förmedla skymtar bara förbi i var tionde inlägg eller så.

I väntan på inspiration och patos ligger jag alltså lågt. Det är inte samma sak som att säga att jag härmed slutar blogga, har jag något viktigt att säga kanske det emellanåt hamnar här. Men som ni alla vet så handlar bloggandet om rutin, om att finnas där med regelbundna inlägg så att läsarna inte söker upp mig i onödan gång efter gång. Vill jag synas så krävs den regelbundenheten. Och jag vill synas, och helst betyda något, men vill jag synas i bloggsammanhang? Fan vet...

Well, på återseende om det seendet återkommer i bloggform. Annars ses vi säkert framöver på trycksvärtebarrikaderna där ute, någonstans i det offentliga rummet!

Med andra ord har jag hunnit resa hem till ön. Jag har till och med hunnit laga och käka upp en omelett (glömde sätta upp det momentet på listan). Nu vore det skönt att gå ut och släppa in hästarna så det var gjort, men då kommer de ju att skita ned extra mycket i stallet. De rackarna får alltså gå ute ett par timmar till, man är ju smart!

Jag är alltså, som alla nog förstått, gräsänkling. Det är ett hårt liv! Varför kan inte Suddagumma nöja sig med att ha akvariefiskar, det duger ju åt mig? Nej, hästar ska det vara minsann. Slit och släp och ett jävla duschande hela tiden så att jag inte ska råka ta livet av någon stackars allergiker av misstag. Själv lever hon lyxliv i den fantastiska staden Göteborg och umgås med våra döttrar medan jag sitter här alldeles ensam och övergiven.

Ett plus uppe i hörnet (det är inte mitt uttryck utan en fyndig tonårings) är att värmepumpsspecialisterna har varit här idag. Tydligen lyckades de hitta det där som jag och de andra (betalda) elektrikerna inte lyckats med för när jag låste upp ytterdörren slog hettan emot mig. Det var som att komma hem till en 80-årings bostad. För er som aldrig upplevt detta inferno kan jag kort förklara att gamla människor (ännu äldre än mig) är orsaken till samtliga energikriser, försurningar, koldioxidelände samt all annan miljöpolitik á lá "spara inte-slösa" som man bara kan komma på. Här gäller inte en extra tröja, nej här gäller det att tejpa igen varenda ventilationsspringa så att byggnaderna möglar och värmen gnistrar under taket. Den som lyckas slänga in en termometer, som har sådan kvalitet att den kan mäta så hög värme som är aktuell utan att den smälter, kan konstatera att temperaturen ligger någonstans mellan 25 och 27 grader. Så varmt vill inte jag ha det, jag nöjer mig med 19-20 grader och en filt om inte det räcker. Därför lämnar jag nu bloggen och går och skruvar ned värmepumpen!

...och ger intryck av att syret där ute inte kommer att räcka till när jag strax ska iväg. Varför känns sol så omodernt i den här stan?

Punkt elva på to do-listan nedan är just avklarad. Strax dags för föreläsning följt av c-uppsatsande alltså. Sedan åker jag hem en sväng för att se om solen kanske är kvar där.

Varför ler HS lite så där i mjugg varje gång han vänder sig till mig eller när jag säger något på en lektion? Jag är väl inte så jäkla rolig? Jag har nyss vant mig vid att han alltid flinar åt mitt håll när han nämner Habermas. Men det är okej, jag hör ju liksom hemma bland Habermas, Gripsrud och Foucault, och det vet han ju. Inte intellektuellt dock, bara ideologiskt. Trist men sant. Men det här nya utspridda flinandet får jag inget grepp om. Jag borde i och för sig vara van, Jen himlar alltid med ögonen om jag nämner Gripsrud, boken Att skriva reportage eller Fanny Ambjörnsson. Förmodligen handlar det alltså om att jag är tjatig...

Hur som helst, dagen har bestått av resan hit till stan, en sväng på rummet för att packa av mig lite skrot och äta lunch, fika med Jen samt textseminarium. Allt är genomfört och nu är det rast-vila. Det kan behövas för resten av veckan kommer att bli hysterisk. Håll i hatten, här kommer den korta versionen:

Film
Sova
Frukost
Föredrag
Lunch med Jen och Elin
C-uppsatsa med Jen
Skriva och ändra
Middag
Bok eller film
Sova
Frukost
Föredrag
C-uppsatsa med Jen
Resa hem
Ta in och utfodra hästar
Samma med katterna
Slöa - läsa
Te och macka
Sova
Utfodra hästar
Frukost
Ta ut hästar
Visst fan, katterna ska också ha mat...
Skriva, ändra, ringa Jen, skriva, msn, ändra, ringa Jen, skriva, msn, ändra osv....
Middag
Mocka
Ta in hästarna
Sova
Utfordra hästarna
Frukost
Mata katterna
Ta ut hästarna
Åka till stan
C-uppsatsa med Jen
Lunch
C-uppsatsa vidare
Åka hem igen
Middag
Sova...

...och sedan får vi se om helgen går att rädda? Skit samma, jag kan lika gärna sitta och skriva det sista i helgen. Eller förresten det sista? Det blir nog så att vi får ta en sista c-uppsatsdejt på måndag för att slutligen lämna in uppsatsen på tisdag klockan 12.00 (eller var det 15.00)?

Men nu blir det som sagt vila, te och en film. Idag faller valet på No country for old men. Bröderna Coen är mycket bra när de är bra. Det lär de vara i denna film!

Lugnet sänker sig över den lilla övergivna glesbygdsbyn. Solen kämpar på i väster men kommer snart att som vanligt drunkna i havet. Men på något sätt lyckas den överleva, redan i morgon bitti kommer den att tränga på igen. Någon förklarade det med att jorden är rund men fan trot!

Söndag kväll. Känslan av välbefinnande smyger sig in. Skrivuppgiften är klar och resultatet känns bra. På spisen puttrar kikärtorna sakta under lock, couscousen väntar på sin tur. Jag hackar purjo och vitkål, ackompanjerad av arbetsrummets dånande stereo som spelar omväxlande My Chemical Romance och Leonard Cohen. Det säger väl det mesta om min personlighet? Nej, inte schitzofren, snarare allätare. Fast själv föredrar jag att kalla mig världsmedborgare, allätare låter som en ursäkt för att lyssna på Christer Sjögren och Carola.

Söndag kväll. I morgon är det stan och högskolan som gäller. Jag gillar mitt fram- och tillbakaliv! Återigen, kan jag bara begråta de som inte förväntansfullt ser fram mot måndagen som ett nytt äventyr. Det borde vara en mänsklig rättighet att få göra det man vill och att få trivas med det. Men eftersom en himla massa människor inte ens har mat på tallriken och andra tvingas bo i ett land där Bush är president så kan man väl inte plötsligt vara så djärv att man kräver lycka och tillfresställelse för alla? Kunde man förresten inte slå ihop problemen och på så sätt slå två flugor i en smäll? Nej visst tusan, en kokt Bush räcker ju inte till alla jordens svältande.

Söndag kväll. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Suddagumma skritta förbi på det uppnosige stoet Celinne. De ser ganska tuffa ut; som silhuetter med solen som bakgrund. De är alltså på väg hem så jag får ta och skjuta datorn åt sidan, sätta musiken på repeat och börja wooka grönsakerna. Vore det mycket weird att ta ett glas glögg som aperitif? Det är nog vad huset erbjuder förutom sherry. Och sherry är som ju alla (utom Jane Austen) vet, en matkrydda!

Söndag 17.2.08. Soldagarna är tydligen över för den här gången. Det är grått och trist och blåser rejält. Blåsandet har tydligen pågått under natten för när jag gick upp var det bara 17 grader i rummet. Som tur är har vi den eminenta täljstenskaminen så på en knapp timme är temperaturen uppe på nästan 20 grader. Kaffet värmde också!

Nu är det dags för frukost och sedan sätter pluggandet igång igen. Tio sidor vetenskaplig artikel ska skrivas om till en och en halv sida populärvetenskaplig text. Egentligen skulle jag ha börjat redan igår men drabbades då av zoombie-trötthet och skrivtiden ägnades istället åt att se på Muriels bröllop. Jag hade glömt hur bra den var...

Visst ja, det blev en film till senare på kvällen. Den fantastiska public service-kanalen TV2 visade Dirty pretty things med Audrey Tautou som är mest känd från Amelie från Montmartre. Jag misstänker att många av er pysslar med annat än att se på TV en lördagskväll? Okej, men då får ni skylla er själva, nu måste ni gå till videobutiken och hyra denna kanonbra film! Eventuellt kan ni lösa det på aja-baja-sättet också, jag har inte kollat om den finns där ute i cyberrymden.

Den amerikanska genomkommersiella jippodag som går ut på att vi ska stirra runt och köpa fåniga hjärtformade kartonger med gelehjärtan i och ge till våra nära och kära är alltså här. För oss som tycker det är fånigt finns motsvarande kärlekspresenter i choklad. Och för oss som tycker det är fånigt så finns det...

I flera tidningars reportage, bland annat i DN, står det att läsa att många gymnasieskolor försöker hålla emot firandet genom att till exempel lägga en idrottsdag idag. Detta gör de för att elevråden inte ska ha möjlighet att springa runt i klassrummen och dela ut rosor till de mest populära eleverna (medan andra får titta på). För er som inte varit med om detta (jag själv till exempel) har jag tagit reda på hur det går till: En elev går upp till elevrådsexpeditionen och köper en ros till någon den tycker om. När alla hjärtans dag kommer går elevrådsrepresentanterna runt i korridorerna med jättefång av dessa beställda rosor. De knackar på i klassrummen och läser högt från en lista vilka som har fått rosor. De lyckligt utvalda får komma fram och hämta rosorna. Det lär fördela sig ungefär på följande sätt: Några få utvalda får så mycket rosor att de inte orkar bära dem själva, en del andra får en eller två var. Slutligen finns det ett gäng som aldrig får några rosor utan sitter i sin bänk och försöker gömma sig. Några smarta sluter avtal som lyder "köper du en ros till mig så köper jag en till dig". Genom detta slipper de visa upp sin ensamhet. Blomsterhandlarna gnuggar händer!

Av ovanstående kan man lära sig att lycka är ungefär som energi: Den finns bara i en viss mängd och för att några ska kunna uppleva lycka måste andra vara olyckliga, eller? Vi kan också lära oss att man måste vara dum i huvudet för att bli vald till elevrådsrepresentant (eller bli anställd som rektor på de här skolorna). Eller är det helt enkelt så att traditionens makt är för stor för att kunna förändras? Knappast, traditionen har inte funnits speciellt många år i Sveriga. Jag är visserligen för en kulturell smältdegel - låt hundra blommor blomma! Men varför måste vi välja att suga i oss amerikansk skitkultur som Halloween och Valentine?

I morgon är det fredag. Då ska jag laga en god middag hemma, vi brukar nämligen göra det många fredagar året runt. Fredag är en lämplig dag, då kan vi ta ett glas vin till också och har tid att sitta och snacka. I kväll blir det nog bara några smörgåsar och en kopp te, det är ju skoldag i morgon.

Äntligen har vi i projektgruppen lyckats ena oss kring ett tema för vår hemsida. Detta tema blir alltså tankar om tid. Inspirationen kommer från Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid som vår lärare i förbifarten nämnde när han pratade om populärvetenskap vid dagens föreläsning. Vad underbart att äntligen ha hittat ett ämne som alla är intresserade av. Nåja, inte alla. Gruppen kan delas upp i en sjuk och frånvarande, en tveksam samt sex entusiaster som ivrigt smattrade fram olika förslag inom temat. Det går inte att få 100% att jubla, sex av åtta är bara det ganska fantastiskt!

För övrigt kan jag meddela att gårdagens filmval slutligen stannade vid Hard Candy. I en av huvudrollerna hittar vi Ellen Page som spelar Juno McGuff i filmen Juno. Jag älskade henne i Juno och hon är minst lika bra här. Hard Candy är en otäck och omskakande samt viktig film. Jävlar, nu skrev jag "viktig" vilket brukar innebära att ingen orkar se filmen. Men så är det inte, att en film är viktig är inte detsamma som att den är tråkig, överpretentiös och seg.