A scattering sunshine at a spotless mind

Vi ses om en vecka om jag inte ramlar på ett Internetcafé. Lilla My och Jen gjorde anspråk på att få slinka med i bagaget men där ligger ju redan Katherine och tar plats. Hon och jag håller ihop även på resan, i bästa fall kan jag separera från henne när veckan är slut. Då kan hon sitta där i bokhyllan och titta surt på alla nya bekantskaper!

Take notes for me and don't do drugs!

Jaha ja, nu är det nästan dags att byta ut studierna kring organisationskommunikation mot studier av Toscana.

Det är själva fan att det går så trögt att läsa nu. Jag vägrar tro att det är skoltrötthet, det finns bara inte. Men de ämnen vi läser nu ÄR inte jätteroliga. Att vi har Tsunamin som lärare när vi ska plugga statistik i vår gör inte saken lättare. Alla behöver något att se fram mot, vem ser fram mot Tsunamis?

Det är nog bra att sticka till min personliga idyll ett tag. Kanske kan det bli en inspirationskälla för pluggandet? Toscana, Florens och framförallt Castiglione della Pescaia! Där ska jag pensionera mig om hundra år. Det är en underbar stad som är komplett med en höjd där den gamla befästa staden ligger. Nedanför ligger den underbara staden med "gamla stan" och härliga hamnen där det är marknad varje lördag. På en hemlig pizzeria på en bakgata arbetar världens vackraste kvinna (hoppas hon jobbar kvar, det är nio år sedan jag var där). Jag ser mig själv sitta med gubbarna på trottoarserveringen och smutta på en grappa (urk) och spöa alla italienare i schack. Bredvid mig sitter pizzeriakvinnan och min fru och applåderar entusiastiskt när jag gör mina bästa drag...

Här är länken för er vetgiriga:

Castiglione della Pescaia

Glöm bara inte vem som hittade staden först. Den är min!

Ta hand om Sverige medan jag är borta. De sa just på TV:n att Sverigedemokraterna har råttor i varannan kommun. En vecka kanske inte räcker för att kasta ut dem, men gör ert bästa. Vi ses snart igen, love ya all!

...men jag har haft så mycket att göra. Men nu är det du och jag igen!

Vad har hänt de senaste fem dagarna då undrar du, käre dagbok. Tja, de tre senaste dagarna kan jag i alla fall redovisa (jag har ju en släng av åderförkalkning):

Vi har grupparbetat! Grupparbete kallas det när man åker hem till någon i gruppen och kollar in denne någons liv lite extra. Man hälsar på "någons" familj och äter och dricker gott samt hänger och umgås. Jag gillar grupparbeten!

Visst ja: För att det ska få kallas grupparbete måste man arbeta också, annars heter det bara team-building! Följdaktligen arbetade vi med ett antal intervjuer, diskussioner och renskrivning av anteckningar från dessa intervjuer. För er som inte håller till i "stan", dvs studentkvarteren i den hemliga staden som beskivs i denna blogg tillsammans med "ön" kan jag berätta att vi bedriver en fältstudie som ska behandla "Ledning och kommunikation" i organisationer.

Dag 1 kom vi till ön på eftermiddagen. Vi lagade och åt en smarrig laxpasta med limesås och drack ett okänt vitt vin. Det fungerade ihop och smakade smaskens. Efter maten förberedde vi morgondagens intevjuer. Ganska tidigt gick vi till sängs eftersom vi dels var trötta, dels skulle upp tidigt nästa morgon. Åtminstone trodde jag att alla la sig tidigt, det visade sig dagen efter att Ängeln och Leo J. hade legat och skvallrat om sina klasskamrater till klockan 02:00! Orättvist, jag ville väl också vara med och höra skvaller!

Dag 2 genomförde vi tre intervjuer, den första 08:30. Gääääsp! Intervjuerna gick bra och vi var hemma vid fyrasnåret. Jag fixade till maten medan FiJo renskrev anteckningarna från intervjuerna. Årets (förmodligen) sista grillning gick av stapeln ute på verandan och bestod av senapsmarinerade kycklingfiléer, bakad potatis, sallad, grillade champinjoner och öl eller vin (den omoraliska värden körde med både öl och vin). Efter lite småsnack och tittande på den jäkligt bra filmen "Green street hooligans" var det dags för sängarna igen. FiJo skvallrade bara tio minuter denna kväll innan de somnade.

Dag 3 innebar bara en intervju och lite efterarbete. Efter denna intevju passade vi på att leka turister. Vi åkte upp till en hemlig fyr på en hemlig nordlig udde på den hemliga ön och ägnade oss åt team-building. Det var mycket trevligt att få vara ute i friska luften!





Leo J. fick för sig att han kunde späda på CSN-bidraget genom att extraknäcka som naturbehovskonsulent på ön:



Han får nog stå där bra länge om han ska tjäna ihop sitt levebröd, det är inte många människor på ön efter högsäsongens slut! Desutom verkar själva arbetet lite kinky, eller? Även Ängeln bidrog till att solka ned denna vackra höstdag. Hon undrade varför hennes kamera inte kunde få utlösning...

Nåja, som avslutning får vi väl hävda att vi hade kul! Intelligenta? Javisst, självklart! Hårt arbetande? Skulle tro det! Men det utesluter inte att vi hade jävligt trevligt!



Tack och hej - kalops!

Tja, vad ska jag säga. Det började bra. Gräsänklingsgrannen kom över. Vi tog en klassisk direktörsgrogg på sockerdricka och vodka. Schweppes Russian fanns givetvis inte i lanthandeln. "Är det gott" frågade expediten när jag letade efter den rätta flaskan...

När vi satt där och skålade och snackade intelligent skit så dök lilla grannen upp. Det vill säga den kvinnliga häften av det enda bofasta paret i byn förutom oss. Hon kom med en burk rönnbärsgele. Trevligt, men med en touch av "Hem till byn". "Vill du ha en stänkare" frågade jag. Det har jag nämligen lärt mig att man ska fråga sina grannar genom flitigt TV-tittande. Hon var mycket positiv till en stänkare. Vi snackade ett tag och till slut var jag tvungen att fråga om hon ville äta med oss (grillbriketterna höll på att brinna ut). Efter artig tvekan tackade hon ja. Vi hade precis satt oss till bords när hennes man dök upp. Han svängde käckt in på min gräsmatta (tur att han inte körde traktorn) och vrålade "Vad håller ni på med"? "Vi ska precis äta" svarade jag. "Vill du ha en bit"? "Nej, jag måste hem och fixa till plogen jag köpte av dig" vrålade han. "Du kunde gott hjälpa till" var nästa kommentar. Jag förklarade artigt att jag gärna hade hjälpt honom om inte maten precis hade blivit klar. Dessutom kunde mekaniska arbeten smutsa ned mina fingrar med påföljd att tangentbordet kunde bli skitigt försökte jag förklara. "Jävla skolpjatt" vrålade han, slog igen bildörren och drog iväg på skrikande däck med halva min gräsmatta sprutande runt däcken.

Ja, så där låter det när vi umgås på landet. Rått men hjärtligt! Middagen förflöt sedan under ordnade former. Grillat kött, bakad potatis, sallad, vitlökssmör, drink och vin är ALDRIG fel!

Äntligen har jag och Katherine blivit kompisar. Vi trivs riktigt bra tillsammans och efter en del utforskande i hennes inre har jag nu kunnat börja skriva på tentan. Åhhh, vad skönt! Panikgangstern låg och lurade på mig men nu kan den fan gå och terrorisera någon annan.

Det har faktiskt känts så bra och avslappnat idag att jag till och med tog mig tid att klippa halva gräsmattan. Plötsligt blev jag medveten om att det bullrade rätt bra på grannens gräsmatta också. Grannen är en badjävel, förlåt jag menar sommargäst, men en trevlig sådan. Han berättade att han rest ned till ön för att få arbeta lite i lugn och ro och förbereda ett kundbesök på måndag. Han är en sån där mediekonsult. Stackarn! Hur som helst, vi snackade lite över staketet och så tittade vi på varandra och upptäckte att vi både såg ut som, och i praktiken var, gräsänklingar. "Grillat och lite vin ikväll?" frågade vi i munnen på varandra. Kanoners, nu har jag något att se fram mot efter pluggandet. Som vi alla vet är nämligen motivation och sociala relationer viktiga för arbetsresultatet, eller hur HR-gubbar?

Jäklar, min "då och då"-chef ringde precis och lurade mig att jobba hela söndagen. Vilken tur att studiepaniken har lagt sig då. Jaja, hellre jobbar jag en söndag med en massa tillägg än jag jobbar en vardag.

Nu blir det en sväng till affären. Jag är ansvarig för fördrink, sallad och ugnsbakad potatis. Grannen står för kött och vin. Sist jag tittade efter stod det en flaska vodka i skafferiet. Schweppes Russian kan nog göra det giftet drickbart! Hmm, nu blev det fler än tre saker att handla. Jag skriver en shoppinglista!

Tack och hej - kalops (som de tydligen säger i Skåne)?

Idag skulle jag ha pluggat! Suddagumma är bortrest och den lilla är i Gbg och bygger upp sitt eget liv. Ingenting som kunde inkräkta på Katherines och min stund tillsammans alltså. Jag studsade ur sängen klockan åtta med solen i ögonen. På med kaffebryggaren. Medan kaffet bryggdes gjorde jag en snabb sväng på forumen (jag är ju beroende), kollade mailen och startade MSN så jag kunde visa sömntutorna i klassen att jag var först uppe som vanligt. Lilla syster är ingen konkurrent i gå-upp-först-tävlingen (om jag inte jobbat halva natten innan). Jen Grusplan är normalt sett den enda som kan konkurrera men den sista tiden har även Ängeln visat oroväckande morgonpigga vanor.

Efter morgonsvepet i cyberspace var kaffet klart. Jag hällde i en kopp och fyllde upp med mjölk. Hmm, det bildades ett intressant mönster i drycken efter mjölken. Bläää, vilken gegga det blir av sur mjölk. Men det var ändå lugnt, jag hade bryggt kaffe så det räckte till två rejäla muggar. Jag öppnade kylen igen för att ta ut en oöppnad förpackning mjölk. Den fanns inte! Vi har ALLTID en massa mjölk hemma - dock inte idag. Surt drack jag mitt svarta kaffe utan sur mjölk. Urrrk!

Halv nio skulle jag igång med pluggandet. Motvilligt tog jag tag i Rövik. Efter tjugo minuter kastade jag den åt sidan och grabbade tag i Katherine (Miller alltså). Den boken var roligare. Jag läste 15-20 sidor sedan ringde det på dörren. Visst fan, jag hade ju lovat att vara data-/digitalkamerakonsult åt en kompis. Hon har gett sig fan på att vinna en äventyrsresa genom att få någon av sina bilder publicerad i Vagabonds kalender. Efter diverse fixande och utbildning kring detta projekt vinkade jag adjö till henne och tittade på klockan: 13:15.

Nu skulle här pluggas! Men visst ja, affären. Jag var tvungen att köpa mjölk och lite gräsänklingstillbehör (öl, vårrullar, köttbullar, godis och bröd). Väl hemma igen var klockan två. Nu jävlar, en snabb sväng i cyberrymden bara sedan ska här pluggas! Men vad i.... Internet fungerar inte. Supportsamtal till BBB. Ny splitter skickas med prioritet! Jag kopplar om Internetuppkopplingen från BBB till mitt radioLAN-nät. Nu gör jag den snabba cyberrundan. Sedan sätter jag mig med böckerna. Klockan är tre. Jag läser 10-15 sidor sedan ringer den lilla från Gbg. Hon kan inte se de trettio delarna av någon TV-serie hon fått av sin nya granne. Hmmm, AVI-format. Jag kollar länkar och versioner, tankar och skickar över filer till henne via MSN. "Ring om det blir strul" säger jag. Jag sätter mig med boken igen. Telefonen ringer omgående. Efter en kvarts instruktioner kvittrar dottern glatt: "Jag har bild och ljud nu". Klockan har hunnit bli fyra. Jag är hungrig nu!

Fyrtio minuter och tre vårrullar senare sitter jag i soffan och bloggar. Nu måste jag gå ut och fylla på vatten till hästarna och ge alla de tusen katterna mat. Det kommer inte att bli något mer pluggande idag. Trettio sidor per dag kommer inte att räcka ens till G på den här kursen. Panik!

...sa Ängeln nyss. Vi snackade bussresa med klassen till Fjollträsk. Det är alltså studiebesök framöver som gäller för medie- och kommunikationsfolket.

Med tanke på att resan är "frivillig" men ändå ingår i hemtentan och med tanke på att vi får bidrag på 400 kronor som ska täcka resa, boende och extrakostnader för mat och socialt leverne så förstår ni kanske att det är intressant att jaga kostnader. Därför blev jag ombedd av lilla syster att kolla vad det skulle kosta att hyra buss på det ställe som försörjer mig sommartid.

Ja, jag håller nästan med: "Vad kul om jag kör"! Å ena sidan tycker jag att det är kul att köra om det inte sker dagligen. Å andra sidan tycker inte passagerarna alltid att det är kul. Jag minns en äldre dam som sa "det gick ju fort det här" när jag släppte av henne. Ja visst, det hade gått extra fort på slutet efter att vi köat bakom husvagnar de första tre timmarna. Sedan gällde det att ta igen tiden, jag skulle ha folk hemma på kvällen. Hur försvarar man sig mot sura, uppskrämda och snipiga gamla damer som beskt konstaterar att det gått fort då? Jo, man ler sitt bästa och oskyldigaste leende och säger "tack vad snällt, tycker du det"?

Skumt, jag brukar alltid ha gamla damer på mitt lag. Ett exempel är den gamla dam som berättade att hennes hund aldrig varit så lugn på en bussresa förr. Ett annat exempel är hon som berättade att hennes dotter nästan vägrade att åka buss sedan en bussolycka när hon skulle till Alperna några år tidigare. Hon skulle berätta om mig och "rekommendera mig" för dottern. Rekommendera till vad då? En terapeutisk bussresa i lugnt tempo? Som ett trevligt resesällskap till Alperna? Som en framtida svärson? Jaja, ingen ide att spekulera. Högst varannan av mina bussresor går i lugnt tempo. Det finns trevligare resesällskap (säger jag för att verka ödmjuk) och svärsonsplatsen är redan upptagen (men inte gigoloplatsen).

På tal om gamla damer hade jag med mig två sådana på bussen förra sommaren. De åkte med mig från Hufvudstaden till ön. När vi var framme hjälpte jag dem artigt av med packningen och kontrollerade med dem att de inget hade glömt. Fem-sex hållplatser senare hade alla passagerare lämnat bussen och kvar stod bara: En rullator!

Den kom tillrätta (till de gamla damerna) efter lite letande och matchande mellan passagerarlista och telefonkatalog. Det var en underbar händelse: Dels blev damerna så glada och tacksamma, dels innebar händelsen att jag (fortfarande) innehar rekordet för "konstiga kvarglömda saker" på firman. Det är stort!

Men luktar inte historien med en glömd rullator lite simulering?

Alla sex timmarna känns i huvudet! Dessutom är jag kluven till ämnena: Projektledning/arbeta i projektgrupp och olika trender i framgångsrecept för organisationer.

I've been there, done that! Pärmarna samlas i hyllorna, dammet lägger sig och projektfolket springer mellan sina projektåtaganden och sina ordinarie arbetsuppgifter. Ingen tror riktigt på idén från början, ofta är det ansvarig chef som packar ihop först och tycker det börjar ta för mycket kraft. För en jäkla massa kraft tar det!

Nåja, fråga mig i morgon när jag piggnat till så ska jag erkänna att det är lite intressant ändå (men bara lite).

Igår satt jag vid TV:n och hejade på Häcken (till ingen nytta). Idag finner man mig i TV-soffan skrikandes "Heja ÖIS". Vad är det som hänt? Har jag verkligen blivit en go gubbe?

Nja, visserligen ligger Göteborg mig varmt om hjärtat. Jag bodde fem minuters promenad från Häckens hemmaplan Rambergsvallen (och två minuters promenad från deras träningsanläggning och klubbhus) under ett år. Men där upphör all form av kontakt eller känsla med Häcken. Örgryte gillar jag faktiskt men det är nog för att jag tycker lite synd om dem. Nej, anledningen till att jag hejar på Göteborgslag är att jag tänkt mig att de ska ordna resultat som hjälper fram Djurgården till ett nytt guld.

Så nu vet ni. Och till alla er godhjärtade bloggläsare: Kom igen nu: Skrik heja ÖIS (det vill säga: Heja DIF).

Jag vet nämligen inte om jag ska ta upp något om valet här? Ja, okej då. Men inga brandtal, bara några reflektioner.

Vad härligt att förstagångsväljarna strömmade till! Folk som ligger på soffan och snarkar är en spark i rumpan på demokratin. Men som någon sa på TV:n igår: "Att inte rösta är också ett val". Jo visst, jag håller med. Men vad skönt då att det strömmar till en massa människor som anser att det går att påverka och att vi bör göra det!

Vad otäckt att så (relativt) många förstagångsväljare tydligen röstade på nassarna. De allra flesta håller tydligen till i Skåneregionen och där finns sedan tidigare en stark tradition av grisuppfödning. Det är ert fel Reinfeldt och Persson. Ni var så upptagna av varandra att ni glömde att avslöja "the bad and the ugly" för väljarna. Eller var det påtryckningar från mr Bean, a.k.a Leijonborg, som fick er att ligga lågt? Den mannens låga demokratiska ideal motsvaras bara av hans låga väljarsiffror!

Vad skönt att Persson avgår. Nu kan han äntligen få lite stil och ordning på herrgården. Jag vet hur jävligt det kan vara att leka månskensbonde. Och vad skönt det blir att slippa höra epitet som "grisen" och "det feta svinet" i den politiska debatten. Med tanke på retoriken hos många av de politiskt engagerade i vårt samhälle tycker jag att ni sossar bör välja en smal partiledare som efterträdare!

Tyvärr måste denna lysade klara valanalys nu avbrytas av ytterligare studier. Jag har stämt möte med en fruktansvärt trist människa vid namn Rövik. Den boken räcker länge!

Så var den över, firmafesten, och jag kom helskinnad ur det hela. Inga skandaler, inget att skriva hem om. Men en del att skriva här om!

Det började med småplock och lite öl eller vin. Jag ställde in mig i kön och plockade upp x antal snittar på tallriken. Jag var mycket noga med att undvika de där med ost! Istället tog jag de där med renkött och pepparrot. Smaskens! I alla fall den första. Nästa smakade lite skumt. Färskost, blääää! Men det fixade sig med lite extra öl att skölja ned med. Nummer tre smakade okej. Men vänta, var smaken verkligen okej? Neeeej, färskost igen! Mer öl! Så där ja, läget under kontroll. Några chaufförsrespektive runt bordet tittade underligt och tänkte förmodligen: "Vad han dricker snabbt, var ska detta sluta"? Men läget var under kontroll, jag kom i sällskap med suddagumma och hade, till skillnad mot de flesta andra, inte suttit hemma och grundat. Så viss catch up fanns att eftersträva.

Efter någon timmes mingel med ölglas i högsta hugg och lillfingret spretandes var det dags för en tur mot hemligt mål med lilla 20-mannabussen. Bettis var "frivillig" chaufför. För er som inte känner Bettis kan jag berätta att hon är chefens dotter med nytaget busskort (fem dagar gammalt). Några chaufförer gav kommentarer i stil med "Törs vi verkligen åka med" men jag låg lågt. Min chef berättade nämligen i slutet av sommaren att Bettis tyckte jag var trevligast av alla chaufförerna och borde sluta plugga och köra på heltid i firman istället. In your dreams menar jag, men smicker är ALDRIG fel så jag talade istället om att jag tyckte hon körde som en gudinna!

Det hemliga målet visade sig vara öns berömda squaredanspalats. Märkligt så fort tio stora, stöddiga grabbar kan tystna och lika märkligt att höra tio damer förtjust och förväntansfullt börja kvittra. Tack och lov att mina amerikanska släktingar (som besökte oss i somras) lärde mig att dansa line-dance. Och tack och lov att jag druckit en del så att jag uppfyllde Magnus Ugglas kriterier för vad som är minimikrav för pojkar på dansgolv! Tyvärr visade det sig att jag borde intresserat mig mer för danslektionerna på midsommarafton. Mat och öl kan man ju dricka i princip när man vill, line-dance har man färre tillfällen att praktisera! Med andra ord, jag var lika värdelös som alla andra när dansinstruktören försökte få oss att bete oss enligt vissa mönster på golvet. Efter ett tag föll dock bitarna på plats. Jag kom på att allt handlade om att hänga med tummarna i framfickornas linning och att inte överdriva stegen. Men när jag precis fått trygghet i dansen fick lärarinnan för sig att det var dags att lära sig nästa variant på line-dance. Jävla människa, där sprack allt!

Det är lite sorgligt, jag tycker ju att det är skitkul att dansa ibland. Men fötterna och minnet kan inte samsas. Det är likadant som vissa ämnen i skolan. Precis när jag känner att jag behärskar något riktigt bra så tillkommer ett moment och så tappar jag bort mig totalt. Ibland funderar jag på om jag lider av intellektuell bulemi. Jag vräker i mig en jäkla massa kunskap men rätt vad det är måste jag göra mig av med överflödet innan jag kastar mig över nästa projekt...

Efter dansen väntade en taco-buffé. Jag lärde en kompis fru att de där små gröna sakerna heter fefferoni och i sådana här sammanhang är de alltid milda, ungefär som paprika. Jag såg henne strax efter sitta med rött ansikte och omsorgsfullt peta ut alla fefferoni från resten av maten. Hon talade inte mer med mig under kvällen.

Vi underhölls av en galen skotte som sjöng och spelade och tvingade oss att göra den skotska varianten på "öga, näsa knä och tå". Det måste ha varit en syn för gudar! Han körde roliga historier på svengelska också:

Två killar var ute och gick. Plötsligt flög en fiskmås förbi och sket en rejäl blaffa på den ena killens axel. Hans kompis sa. "Vänta, jag sticker och hämtar toapapper". "Men hallå" sa den nedbajsade killen, "det är väl ingen ide, fiskmåsen är ju långt borta vid det här laget"!

Jaja, den var roligare på svengelska.

Kvällen blev tidig, fyra chaufförer ska upp vid femtiden i morgon för att köra. Något jag för övrigt hade mycket roligt åt och påminde dem om flera gånger. Eftersom jag inte ska köra kunde jag tacksamt ta emot chefens enträgna uppmaningar om att besöka gratis-baren. Så nu sitter jag här och njuter av Pink Floyd-DVD;n och försöker få i mig en liter vatten för att morgondagen ska kunna gå i pluggandets tecken. Vi ses väl vid böckerna vid nio-tiden?

God natt!

...kanske någon undrar? Nja, inte speciellt mycket. Igår pluggade jag hela dagen förutom den tid det tog att mörda två fiskar. Vad skriver man om det? Nej precis, ingenting. Hittills har även denna dag gått i pluggandets tecken men nu ska det bli ändring. Det ska nämligen gås på FIRMAFEST!

Som alla vet är firmafester farliga saker. Ja visst, härligt härligt, men vad som helst kan hända. Min anknytning till denna firmafest är mitt sommarjobb. På sommarloven händer det nämligen att Pellepenna tar på sig skjorta och lustig slips (med små bussar på) och går ut i verkligheten som en vanlig man. Precis som mr Walker dricker jag då mjölk, i mitt fall för att inte bli av med körkortet. Det är alltså bussfirman som står för festen. Samling hemma hos våra chefer för lite (läs mycket) alkohol för att vi ska bli lössläppta och därefter avfärd mot hemligt mål. Givetvis håller firman med chaufför som strax hämtar oss här hemma och i natt returnerar oss till samma adress. Fattas bara, det är ju trots allt en bussfirma.

Det finns alltså förutsättningar för nattens/morgondagens blogg så ge inte upp kära läsare. Händer inte några spektakulära saker kan jag alltid ljuga ihop något!

P.S. Ni i klassen som läser här: Vad hade ni för er på nollningslägret? Jag har fått hundratalet foton. På en mycket stor del av dessa pågår lustiga orgieliknande tjejaktiviteter som skulle kunna få Joey och Chandler att gå i spinn. På andra är det mycket nakna grabbrövar. Måste jag välja ligger min smak åt samma håll som Joeys och Chandlers.

Idag var Anna, Jessica och jag på Josefs pizzeria och åt lunch. Jag gillar det stället! Som jag sagt tidigare är både Josef och hans fru så trevliga att jag blir glad bara jag kommer in i lokalen.

Som vanligt, nåja för tredje gången i sträck, så sken Josef upp när jag kom in tillsammans med några tjejer. "Är det dags för pussar igen" undrade han glatt. "Ja, idag är det dags" sa jag och gick resolut in bakom disken och gav honom en rejäl smällpuss på kinden. Jessica såg världsvant road ut men Anna verkade lite skakad. Josef och hans fru garvade glatt (tack och lov).

Bakgrunden är att bland annat jag vallade in nollorna på pizzerian under deras poängjakt för två veckor sedan. Uppdraget var att de skulle ge Josef eller hans fru en puss. Det gav fem poäng om jag minns rätt. Sedan dess lever han på hoppet. Det var roligt att blåsa honom på pussar från unga damer. Jag hade i och för sig gärna pussat hans fru istället men vem vet, han kanske är den svartsjuka typen?

Apropå pizza. Nu har jag testat, så lita på min erfarenhet: Ät inte pizza precis innan en föreläsning. Palt-coman kom direkt och sedan satt jag och Anna och klippte med ögonen under hela föreläsningen. Jessica verkade pigg. Som boende på Campus är hon kanske mer pizzahärdad?

Samtidigt som jag bloggar sitter jag och tittar på partiledardebatten. Göran Persson tog en underbar poäng när Lars Leijonborg ifrågasatte vad socialdemokraterna egentligen tyckte i någon fråga. "Du har ju redan varit inne och läst alla våra dokument så du vet väl vad vi står för" sa GP. "Underbart" skrek jag i soffan! "Mobbing" skrek Leijonborg i sin soffa.

Lars Ohly tog den näst bästa poängen när han svarade Maud Olofsson angående hennes åsikt att bidrag ska minimeras samtidigt som det ska införas skattelättnader som möjliggör för "vanligt" folk att skaffa pigor: "Du vill ju införa bidrag för vård av frisk man i hemmet" konstaterade Ohly.

Jodå, bowlingen igår var jätterolig. Jag kommer aldrig att bli en riktig bowlare men det är oerhört socialt att fika och rulla lite klot. Bäst av allt, jag lyckades slå lilla syster som kom sist. Tyvärr lyckades hon vara vuxen i sin förlust. Men livet är inte alltid perfekt, bara näst intill... *big smile*

Resultatet tolkat som fan läser bibeln:

Team Winners slog Team Losers stort!

Team Winners = Utbytesstudent Joe och hans fadder: Pellepenna (undertecknad).
Team Losers = Utbytesstudent Benny och hans fadder: Lilla syster.

Resultatet på mer normalt sätt:

1. Joe
2. Benny
3. Pellepenna
4. Lilla syster

Resultatet ur ett nationellt perspektiv:

Tyskland - Sverige: Jättetorsk á la fotbolls-VM för Sverige.

Vi kommer att göra om det så alla kan räkna med chans till revansch!

...men svarta dagar går snabbt över.

Åtminstone brukar det vara så. Därför blir jag aldrig speciellt orolig numera. Svarta dagar poppar upp, man besegrar dem på nolltid (nåja, efter några timmar) och sedan går man vidare. Det är som de där drömmarna man hade som liten. Ni vet, de där otäcka drömmarna som kom igen natt efter natt. Så plötsligt en dag kunde man kontrollera dem!

Min dröm utspelade sig i höghuset där jag växte upp. Mellan tionde våningen och vinden gick jag i trapporna. Hissen gick nämligen bara upp till tionde våningen, sedan fick man gå sista biten. Högst upp i trappan fanns den låsta vindsdörren. När jag stod där och fumlade med nyckeln så hörde jag plötsligt steg längst ned i trappan. Trappan var svängd så jag såg inte vem som kom, hörde bara stegen. På något sätt visste jag ändå vem som kom: Liemannen! Jaja, skratta ni, men på den tiden höll vi oss till de klassiska skräckfigurerna. Nåväl, efter ett tag såg jag en skugga. Nyckeln ville fortfarande inte in i låset och ju mer bråttom det blev, ju fumligare blev jag. Till slut såg jag honom komma mot mig. Håret reste sig i nacken och på armarna, jag skrek och vaknade. Usch, det var hemskt. Den här drömmen upprepade sig, kanske inte varje natt men ofta. Men så en dag (natt) upptäckte jag att jag tänkte i drömmen: Kom då din jävel, jag vaknar ändå innan du hinner ta mig! Och precis så var det, den där löjligt långsamma skräckfiguren var inte hälften så snabb som jag var. Varenda gång han sträckte sig efter mig vaknade jag i tid.

Och visst är det väl så drömmar fungerar? Har någon av er någonsin blivit upphunnen i drömmen? Jag lärde mig i alla fall att tämja min dröm. Jag lät den gå längre och längre men liemannen hade egentligen aldrig någon chans. Jag hann alltid vakna! Jag undrar vad som skulle hända om vi inte hann undan och lät oss fångas? Hemska tanke. Har ni någon sådan erfarenhet så berätta om den i en kommentar, jag vill veta!

Vad jag vill komma fram till är att svarta dagar är som drömmar. Vi lär oss att tämja dem (åtminstone de flesta av oss). I mitt fall misstänker jag att det rör sig om lite alienation kombinerat med hemlängtan. Det är i och för sig konstigt. Jag trivs med mitt dubbelliv och mina dubbla roller och bekantskapskretsar (förlåt ordet "bekant", ni är värda mycket mer än så), men ändå så kostar det på att leva dubbelliv. På ön suktar jag efter stan och här i stan längtar jag till ön.

Hellre en svart dag som jag kan tämja, än en grå dag som aldrig skyndar på. LW har satt huvudet på spiken! Hellre en blogg som fördriver en svart dag på fem minuter än en psykoanalytiker som tar 2500 spänn. Haha Janne Guillou, du hade fel igen! :-P

Varför snackar jag drömmar idag då? Jo, lilla My berättade tidigare idag att hon hade drömt om mig i natt. Jag var bussig nog att rensa hennes lägenhet på spindlar när hon satt där omringad och skrek. Smaka på den, spindlar är inte riktigt min grej. Hur som helst, rensade gjorde jag som den gode människa jag tydligen är (in your dreams) och den drömmen slutade också utan katastrof. Förresten lilla My, jag blev så nyfiken att jag kollade på nätet: Spindlar betyder ungefär tur och stå på mot dina mål! Inte för att jag tror på det men det låter väldigt bra i sammanhanget...

Åtminstone om man får tro Aftonbladet. Och det får man göra (om man vill). Jag gillar egentligen inte kvällstidningar men Göran P. har lärt mig att man ska studera alla former av media. Så här kommer motvilligt en länk:

Guillou: ”Bloggar består av pladder”:

Till er som tror att jag menar statsministern när jag talar om Göran P, kan jag meddela att så fint folk umgås jag inte med. Nej, "min" GP är en utomordentlig lärare på vår institution.

Tillbaka till Guillou nu, så jag inte som vanligt tappar tråden. Visst har han rätt, jag och många andra pladdrar. Men pladdret innehåller ibland små korn av visdom, ibland något som kan få andra att känna igen sig och trivas och ibland innebär det bara en stunds avkoppling. Förhoppningsvis en trevlig stund. Visst finns det vissa bloggare som kan fungera som folkbildare eller axla större uppgifter men de har ofta svårt att synas i mängden, där har herr Guillou en riktig synpunkt. Han har faktiskt ofta (men inte alltid) rätt. Synd att det ofta glöms bort för att han är en osympatisk typ.

Jag ger igen för att han kallar mig pladdrare genom att beskriva mitt första (och kanske enda) möte med Guillou: Jag jobbade som volontär på Fibban. Inte brösttidningen alltså utan den seriösa tidningen, Folket i Bild/Kulturfront. Där skötte jag medlemsregistret, det vill säga jag höll det uppdaterat och stansade adressplåtar för nya medlemmar. Det jobbade tre-fyra tjejer där som var jättetrevliga mot mig. Jag kan ha varit sexton, kanske sjutton år sisådär. En dag kom Jan Guillou instormande och lekte tuppen i hönshuset. Han körde en allmänt sexistisk stil och roade sig med att berätta om tjejernas bröst och rumpor för mig. Vi hade alltså ett "grabbsnack" där. I alla fall han, jag var inte road och som alla vet: The first impression last (eller heter det stands). Jag tyckte, och tycker, att han är mycket osympatisk. Men jag har aldrig tvivlat på hans professionalitet som skribent.

Min professionalitet som skribent är (med all rätt) ifrågasatt av Jan Guillou. Jag är en pladdrare. Å andra sidan är jag ingen osympatisk typ som behöver rampljuset för att må bra utan jag är, som alla vet, en underbar människa! Vi får se vem som vinner i längden Janne. :-P

Äntligen har jag hittat (eller orkat leta upp) förklaringen på när man skriver "de" respektive "dem".

"Ibland är det svårt att veta om man ska använda subjektsformen de eller objektsformen dem. Då kan man pröva att byta ut de/dem mot vi/oss. Grundregeln är att där man väljer vi ska man också välja de: Vi/de har inte gjort något fel. Och omvänt, där man väljer oss ska man också välja dem: Oss/dem har han aldrig brytt sig om".

Observera citat-tecknen. Texten kommer från Svenska språknämndens sida (snälla stäm mig inte) och mer förklaringar finns att läsa här:

Svenska språknämnden: "De och dem".

Jag brukar skriva rätt men har haft svårt att förklara när man ska använda vad. Nu kan livet gå vidare...

...ända till nu Jag har tagit för vana att äta frukost vid datorn. Eftersom det ofta äts baguette på mitt studentkrypin så händer det att de där ruskigt hårda och små smulorna stänker iväg in i tangentbordet på den bärbara. Samma hände nyss. Skit! Jag har blivit mästare på dammsugning av tangentbord men nu kommer jag försent till grupparbetet...

Du kvinna med Canal+ och säsongskortet, tack för att du aldrig hörde av dig! Jag skiter i om du hejar på GAIS eller DIF och den där oxfilén kan du slänga i soporna. Fem minuter kvar av matchen och DIF ligger under med två mål. Det kunde nog aldrig ha blivit du och jag!

Å andra sidan har det varit en bra dag i det stora hela. Vi har en bra grupp och det är ROLIGT att plugga igen! Mina halvsju-morgnar har återinförts och hjärnan fungerar på nytt. Gruppen skriver bloggbok på hemlig plats här i blogger och vi har fått kontakt med vår projektorganisation. Härligt!

Dessutom är B-uppsatsen ordnad. Tack för den äran tjejer! :D

Jag söker dig kvinna som har Canal+ och säsongskortet. Jag är en sportintresserad kille som älskar Djurgården. Du bör alltså också gilla DIF men framförallt inte heja på GAIS. Fyller du ovanstående minikrav och är skitsnygg, tystlåten (under matchen) och dessutom en god kock (jag tycker mycket om oxfilé) så kanske det kan bli du och jag i morgon mellan klockan 19:00 och 21:00.

Svar till "Jo, jag har säsongskortet men inte här i stan utan hemma på ön".

Jag har försökt läsa "Kommunikation & organisation" i tre-fyra omgångar nu. Det går bara inte. Ändå vet jag sedan igår att boken är bra. Jag känner mig totalt förståndshandikappad. Förmodligen har det med gårdagskvällen att göra, idag bör jag inte köra bil eller läsa skolböcker.

Okej, jag ger upp och ser färdigt på "Inside man" istället. Hoppas jag begriper mig på den åtminstone...

Kära blogg, nu måste jag berätta om en tjejgrej (som Bert säger). Det där med att töserna alltid går på toa i stora grupper har ni väl alla sett? Jag har alltid varit så nyfiken på varför de ständigt far iväg i stora klasar. Vi killar går diskret iväg och gör det vi ska, ju fler desto sämre. Ensam är stark, åtminstone i det här läget. Nu har jag tagit del av detta tjejmysterium, följ den spännande fortsättningen:

Idag var jag på internationell sittning med utbytesstudenterna. Efter att ha tröttnat på att förklara allt som är viktigt här i livet för sex stycken exchange students som jag fick på min lott, valde jag att mingla runt lite. När det blev dags att göra plats för fler öl så träffade jag på lilla syster som gick i samma funderingar. Lilla syster gick på toa, jag gick på toa. Jag fick vänta ett tag (of course). Så långt var det inget konstigt, vi har ju alltid slagit dem i 100 meter, 400 meter häck, höjdhopp och toabesök. Men så småningom träffades vi igen och gick tillbaka till bordet. Inget skvallrande, ingen bättring av våra frisyrer och ingen putsning av målning. Jag känner mig så sviken! Alla dessa myter är bara bluff, de är PRECIS lika normala som vi!

Senare på kvällen sökte jag upp lilla systers blick och pekade på min klocka och gjorde domartecknet för "för många steg". Det fungerade, vi samlade ihop gänget på cirka sexton sekunder, vinkade till våra "barn" och sprang iväg till Sivs fest. Ahhh, jag älskar att få bestämma!

Väl hos Siv träffade vi resten av klassen och alla rara små nyingar. Det var faktiskt roligt, även om det knirrade i lederna i trappan. I baren beställde jag en öl och medan jag väntade på den märkte jag att två blonderade skönheter tittade förskräckt på mig. Jag förklarade att jag hade permis från ålderdomshemmet till klockan tolv och om jag var kvar efter detta klockslag skulle deras pojkvänner förvandlas till två rullatorer. Men i väntan på detta magiska klockslag tänkte jag ta en öl. Det fungerade, de strålade upp och såg ut som två oblonda, normala tjejer och lyfte sina glas och skålade med mig! Det finns hopp om ungdomen!

Så småningom blev det dags för det där toabesöket igen. Känsliga individer kan sluta läsa här, men på allmän begäran har jag lovat att beskriva detta trauma:

Att gå med tjejer till toa är inte ett dugg spännande, det hade jag ju lärt mig, så jag strövade ensam iväg på toabesök. Väl framme vid pissoaren (huva, vilket namn) så står jag avslappnat (försöker i alla fall) och ser världsvan ut. Då TILLTALAR grabben till vänster mig! Men för fan, hallå! Så gör man ju inte. Vill man snacka kan man väl ta anställning som informatör eller stand up-komiker? På toa har man väl rätt att vara ignorerad. Eftersom allt nu var förstört och jag behövde minst fem minuter på mig så pratade jag tillbaka lite. Han sa något på engelska (trodde jag) så jag började prata engelska med honom. Efter någon minuts samtal frågade jag vilket land han kom från. "Sweden" svarade byfånen! "Men varför talar vi då engelska" frågade jag? Det visste han inte riktigt. Typisk byfåne alltså! Jaja, det är sista gången jag går på Sivs toa, that's for sure. (Äh, nu tar jag i, byfånen var ingen byfåne. Han var faktiskt trevlig men ni vet det där med författarens frihet).

En udda grej var att jag hamnade i snack med Joel ute på verandan. Han bad mig trakassera två av tjejerna i tredje klass som han stod och pratade med. "Aldrig i livet" sa jag. Man ska inte mucka med treor, de är ju äldre än oss! När tjejerna presenterade sig visade det sig att båda hette Emelie. Jag presenterade mig artigt tillbaka och meddelade att jag hette Joel. Sedan pekade jag på en vilt främmande kille som stod en meter bort och sa: "Det här är min kompis Joel". Så långt var allt som det skulle, heter alla tjejer Emelie kan banne mig vi killar heta Joel (fast jag hade egentligen trott att alla tjejer i trean hette Sofia). Men när den främmande killen tittade på mig och sa: "Du heter inte alls Joel, du heter Per B" blev det lite spooky! Det visade sig att han var akvarienörd (precis som undertecknad) och kände igen mig från ett minimalt och suddigt foto jag har på ett akvarieforum. Världen ÄR liten!

Nu ska vi se vad kvällen erbjuder: Vi börjar med en fördrink hos den person som en ung vän till mig kallade "min systers syster". Han uttrycker sig mer långsökt än jag gör, jag nöjer mig med "lilla syster". Å andra sidan är hans rötter djupare också. Hur som helst, hos denna syster kan språket bli svenska alternativt engelska beroende på om ängeln har med sig "sin" trevliga redneck eller ej. Kvällen fortsätter sedan med en trerätters middag i sällskap med vårt internationella kontaktnät. Remember: Don't mention the war"!

Detta är de fasta programpunkterna. Om kvällen sedan fortsätter i stallet eller hemma hos Siv är en öppen fråga, det är mångas behov som ska tillgodoses. Själv är jag som vanligt formbar och öppen för det mesta.

Vi ses i morgon bloggen. Är jag i form i kväll kanske jag stoppar om dig!

Idag är det minsann inte bara a scattering sunshine utan fullt blås där uppifrån. Underbara höstdag, jag som trodde det var kört nu, det vill säga regn fram till snön kommer.

Kjell-Arne och jag har tagit en time-out. Vi kom inte riktigt överens. Jag upplevde honom som tråkig och han tyckte förmodligen att jag var disträ och ointresserad av det han ville lära mig. Vi hade dock inte varit ifrån varandra mer än max tio minuter förrän jag träffade Mats Heide och hans kompisar. Vilken skillnad! De förstår precis vad jag behöver och de är lätta att vara med och jag gillar deras sätt att uttrycka sig. Nu ser jag fram mot att träffa Katherine. Hon lär vara häftig. Men hon är dyr, över sjuhundra spänn! Tro nu inte att jag är den som betalar för lite "underhållning". Nej då, vissa principer har jag allt, det är andra som pröjsar!

Jag kanske ska förklara att jag bara har ett platoniskt förhållande till gänget ovan. De är allesammans författare som mina lärare tycker att jag ska engagera mig i. Det jag hånglar med är deras böcker, inte dem själva!

Jag måste tyvärr sluta skriva för denna gång. På msn står det "Upptagen" för att mina klassisar ska tro att jag pluggar. Bäst jag gör det nu!

Två intressanta debatter blossade upp på dagens föredrag i skolan:

1. Kommer Lars Leijonborg, trots avlyssningsskandal, sitta kvar efter valet?

2. Vad gör man åt "the gap", (avståndet) mellan olika kulturer i ett mångkulturellt samhälle/annan organisation?

Min bestämda uppfattning är att Lars "the rubber-face" Leijonborg kommer att sitta kvar. Jag menar, vad har de istället? De andra tre folkpartisterna är inte speciellt verbala, eller hur? En av dem, Marit Paulsen, är egentligen inte folkpartist utan skogens eget svar på den goda modersgestalten. Hon hängde på för att göra EU-revolution inifrån. Jävlar vad bra det gick! :| Hennes glansperiod var när hon (liksom jag) arbetade med fosterhemsplacerade barn och gjorde underverk (dock inte jag, i alla fall inte alltid). Det är hårt att se förebilder förminskas till något vardagligt och mindre. Men boken lever kvar (om än svårhittad) och tankarna, medmänskligheten och atmosfären är bestående:
http://www.bokborsen.se/Paulsen,+Marit-begagnad-bok-till-salu3357078.htm

Att fråga om Leijonborg kommer att sitta kvar är alltså ganska naivt. Det är som att fråga vilken laguppställning Örgryte ställer upp med. Va, har de kvar fler än 11 spelare? Eller att fråga hur många supportrar de räknar med i bussen på bortamatchen. Jag känner bara tre ÖIS-supportrar, det blir billigare för dem att ta en taxi! Realpolitik gäller här alltså! Men tack Eva L. för din vadslagning, dina chokladbollar kommer att smaka gott i höst!

När vi talade om gapet mellan olika kulturer i offentliga organisationer (läs samhället) eller i andra organisationer kom jag att tänka på London. Visst finns där problem och visst existerar "the gap". Men de har ändå en sprudlande mångkultur. Det enda överlägsna exemplet jag sett är det maskätna äpplet. Men trots masken Bush så är New York ett föredöme för mig när det gäller kultur och etnicitet. Vilken smältdegel! Men tillbaka till London innan jag förlorar tråden i en kärleksförklaring till NY: De har problem i London med of course, men de lever de facto i ett mångkulturellt centrum med många mixade levnadsstilar påverkade av varandra. Tyvärr har de sin beskärda del av stålhätteförstärkta egon med speciella frisyrer. De har ett stort gap mellan West Ham och Milwall. De har ekonomiska skillnader och segregerade bostadsområden. Men även om gapet finns där så är de medvetna om det och kämpar ständigt emot det.

http://www.suite101.com/article.cfm/4761/90349

Vad är det med mig? Skolan brukar fungera som injektion. Idag slet och drog den i hjärna och kropp. Fast det beror nog mest på en sen kväll (natt) samt en tidig morgon. Lägg till en lunchpizza och gruppdiskussioner samt direkt efter skolan: Ett urval av det bästa stan har att erbjuda oss jetsetare (Lilla syster, Ängeln och undertecknad alltså) i nöjessvängen. I brist på ett lokalt Stureplan visade sig det bästa vara turistbyrån, systembolaget och polisstationen!

Strange 1: Turistbyrån hade mer material om min ö än de hade om sin stolta stad.

Strange 2: Systembolaget hade mer reklam för att dricka mindre än de hade dricka.

Strange 3: Det var svårare att komma in på polisstationen än det (förmodligen) är att komma ut ur arresten. I själva verket kom vi inte alls in, så svårt var det!

Tröttheten har fått sin förklaring. Nu ska här slöas. Skönlitteratur och TV är på den intellektuella repertoaren. Sedan gäller sängen i skaplig tid för i morgon ringer klockan 06:30. Då ska det nämligen pluggas! Jag och min hjärna är bästa kompisar vid den tiden på dygnet.

Jag noterar för övrigt att det ylas om 30-årskris på en grannblogg. Snacka om i-landsproblem! Vad är problemet i den åldern tro, att inte längre få ropa "Färdig" när man varit på toa? Att plötsligt behöva vara avundsjuk på alla kompisar som fortfarande har finnar? Att inte kunna be någon handla ut på bolaget eftersom man själv kan få ut? Eller omvänt: Att inte få gratis tuggummi om man hinner visa leg innan de frågar? Nej, upp med hakan pojk. Hantera din rullator som en riktig karl!

Jag noterar också för övrigt att Joseph och hans fru är underbart trevliga människor. Så där trevlig är jag också (eller kommer att bli om några år).

...och det känns bra. Klockan ringde sex. Eftersom min dygnsrytm inte existerar för tillfället kändes det blytungt. Nu plingar det hela tiden på messenger från nyvakna människor. Hallå, vi börjar faktiskt om 40 minuter! Fuska inte med frukosten nu!

I morgon är det sittning för exchangarna och oss buddies. Undrar vad man ska ha på sig (vilken jävla fråga, am I a man or not)? VIS-folket föreslog lite uppklätt för att visa "fadderbarnen" hur en sittning kan fungera. Jo jävlar, kan någon visa mig först? :|

Hmmm, kom att tänka på "His name was always Buddy and he'd shrug and ask to stay, she'd sigh like Twig the Wonder Kid And turn her face away". Varför i hela fridens namn kom jag att tänka på den? Totalt orelevant, förutom "buddy" då. Visst ja, för er som missat den: "Drive in saturday" av före detta husguden Bowie.

Nu drar jag mig bortåt campus. En kopp kaffe innan starten känns befogad.

En kompis kom förbi så jag fick skjuts till den lilla, lilla centralorten som ligger nästan två mil från den lilla, lilla byn på den lilla, lilla ön. Från början var tanken bara att hämta ett ADSL-modem på mitt "närpostkontor" men på vägen hem stannade vi vid bilverkstan och bilen var klar! Yes! Så nu är jag rörlig igen och slipper att vara gräsklippande fånge.

Att posten ofta förväxlar ICA-affärerna, vilket gör att jag får åka två mil istället för fem kilometer för att hämta paket, är en annan (och irriterande) historia

Egentligen borde jag ha pluggat hela gårdagen och idag. Men (förlåt mig kära gruppmedlemmar) det samlas så mycket att pyssla med på gården när jag varit borta sex dagar och bara är hemma två pyttedagar. I morgon bitti är det dags för stan och skolan igen. Där stannar jag till nästa torsdag så jag var faktiskt tvungen att klippa gräs, måla lite på huset och få ordning på saker och ting. Och blogga förstås samt pynta om de gräsliga färgerna i bloggens mall som jag var omdömeslös nog att välja vid starten. Nu vet jag i alla fall en gnutta mer om html-kod än jag visste igår morse. Att svart är 000000 borde jag faktiskt ha kommit ihåg men ni vet ju att jag lider av senilitet emellanåt...

Hur som helst, jag ska skärpa mig nu. På mitt lilla, lilla studentrum i den halvstora staden ska jag läsa mycket och vara konstruktiv. Tummis! Visst ja, det var någon sittning och lite minigolf som också ska skötas. Jag har inhämtat tips om banor från ena "brorsan" som är bangolfselitspelare (långt ord). Om vi kommer till rätt bana ska jag komma ihåg att framföra en hälsning till ägaren också.

Jag tyckte datorn var så förbaskat långsam så här på morgonkulan så jag körde en CTRL+ALT+DEL för att se om jag begrep något av processerna i aktivitetshanteraren. Tyvärr har jag en massa processer igång jämt som jag inte har en aning om vad de gör så det sa mig inte så mycket. Men så plötsligt fick jag syn på "ALU.exe" och förstod plötsligt varför datorn är så slö. ALU är ett spy-ware och står (som vi alla vet) för "Allmänna Liberala Underättelsetjänsten", den självmordsbrigad inom Folkpartiet som gör allt för att skaffa fram information om sina motståndare. Huva, de är mig i hälarna. Konstigt, de brukar annars oftast jaga araber...

För övrigt har jag för mig att SSU var inblandade i någon liknande dataintrångshistoria för ett eller ett par år sedan? Och om alla partier nu sitter och tjuvlyssnar på varandras hemligheter och sedan försöker förekomma sina motståndares utspel är det inte konstigt att partiernas politik blir så likriktad!

Missa inte Lars Leijonborg ikväll på SVT1 klockan 20:00. Kom ihåg att ett gott skratt förlänger livet! ;-)

(För övrigt kom jag på att ALU.EXE står för Asus Live Update).

Tänk att allt är till salu. Idag fick jag erbjudande om att köpa en halv själ. Tydligen svart som fan men den skulle bli dyr. Jag var ändå lite frestad, tänk er att slå ihop en svart själ med "a spotless mind" - vilken jävla stjärnsmäll det skulle bli! Det kanske skulle leda till en ny Tsunami och det vill jag inte vara ansvarig för. Fast det är klart, då skulle Dino få en lillebror och det kunde vara intressant att jämföra dem...

Apropå pengar, på nollningen lånade jag en tysk bibel på bibblan. Nollorna hade fått i uppdrag att kopiera några sidor ur en bibel (jaja, lite fusk är väl tillåtet). Efter nämnda kopiering stack en av tjejerna tillbaka och återlämnade bibeln på bibblan. Jag frågade två gånger om hon lämnat tillbaka den ordentligt och fick till svar att det hade hon. Idag kom jag att tänka på det och kollade via Internet, bara så där för säkerhets skull. Mina värsta farhågor besannades, jag har fortfarande ett lån på en tysk bibel. Undrar vad en sån kostar att ersätta? Jag kanske kan låna om den gång på gång så de inget märker och inte skickar någon kravavgift? Det bör hålla, ingen annan vill väl låna en bibel, dessutom tysk? Slutar jag på universitetet så spricker det men jag har ändå tänkt stanna här hela livet, det är så kallt där ute i verkligheten! Men först kontaktar jag nog tjejen och bibblan och försöker att reda ut det hela.

Apropå pengar, när jag tittar mig omkring här i bloggen så är det befriande rent från reklam. Åh vad skönt. Hellre CSN-bidrag än bidrag från Partypoker!

Nu är det mesta av gräset klippt. Två timmar är omfördelade till morgondagen. Hallen är sopad två gånger och ser riktigt fin ut just nu. Så kommer det att vara till nästa människa promenerar in genom dörren. Suddagumma kommer från jobbet om ett tag, i kväll kommer en kompis och ska spana in nya fiskarna som inhandlades förra veckan, hästarna ska fodras. Minst tre sopningar till alltså - jag ska aldrig mer klippa gräset!

Jag försökte plugga lite men det gick inte, tankarna svepte iväg till något jag läste härom dagen: En tjej kollade om hon var blockad på MSN. Hon fick lite noja. Jävlar vilken noja jag har nu! Efter lite efterforskningar har jag kommit fram till att det finns inga effektiva verktyg för att kunna kontrollera huruvida någon har blockerat mig eller inte. Bra, det är skönt att slippa veta. Men tanken kryper omkring där borta i skuggan. Undrar om det faktum att Sverige inte har haft krig på evigheter gör att vi går runt och nojar och bygger upp lyxproblem? Man unnar sig liksom inte att slappna av och ha det riktigt bra...

Tillbaka till verkligheten, nu är det dags att laga middag. Vad sägs om dubbelpanerad lövbiff, pasta och grönpepparsås?

Jag har just varit och lämnat in bilen på verkstan. Suddagumman fick följa efter med den andra bilen och köra hem mig sedan. Nu har hon stuckit till jobbet och här sitter jag, billös och inlåst i den lilla lilla byn, på den lilla lilla ön. Så här måste Greven av Monte Christo ha känt sig, inspärrad på If och dömd till evig gräsklippning! Nåja, åtminstone klippning i 6-7 timmar framåt. Nu gäller det att inte olja ned fingrarna eller få gräsfläckar på skorna, det kan ta kål på den intellektuella myt jag försöker odla.

Usch vad tidigt det känns! Efter gårdagsnattens floydande och mattpiskande hade jag tänkt mig en tidig kväll. Blev det så? Nej, som vanligt blev jag sittande och dumsurfade till klockan var över ett. Är det fler än jag som ibland är för trötta för att gå och lägga sig? Bara tanken på att stänga av datorn, släcka alla lampor och borsta tänderna känns övermäktig så istället blir ni sittande som zombies. Jo jag tänkte väl det, vi är många.

Nu är det dags för ett par koppar kaffe i alla fall. Jag kommer säkert att vakna idag också.

Så kom då Eva med besked om vilka jag ska dela allt med i nöd och lust under femton veckor. Nåja, kanske inte allt, men mycket. Åhhh vilka braaaiga människor, det här kommer att bli kul! Det enda problemet är att jag nämnde min gamla arbetsgivare som tänkbart företag i projektet. Tänk om de verkligen väljer det, då gäller det att inte bli för mycket ovän med gamla arbetskamrater. Ligga lågt med andra ord...

Eva är härlig förresten, hon illustrerar och stryker under det hon säger med hela kroppen. Energin sprutar! Och hittills har hon inte klättrat på väggarna.

Jäklar vad trött jag är efter natten med floydarna (trots allt). Förbaskade mattpiskartant (ja jag erkänner, hennes hämnd lyckades). Det får bli "Bones" på norsk TV och sedan sängen tror jag. Slut för idag, tack för idag!

Det blev nästan fem timmars sömn till slut. Jag känner mig totalt utvilad, som efter en vecka på hälsohem. Vad skönt det är att slippa sova bort livet!

Jag blev väckt av att en liten tant i grannhuset piskade mattor på gården. Före åtta på morgonen! Undrar om hon hörde mig spela Pink Floyd i natt och passade på att hämnas? Ha, den hämnden blev inget av med, jag dansade glatt upp ur sängen men tvärstannade när jag fick syn på muslortar på golvet.

Visserligen är jag van att bo på landet och har sett större lortar än dessa, vi har inte katter hemma bara för nöjes skull, men på hyresrummet i stan borde jag slippa sånt. Vid närmare granskning visade sig muslorten vara strumpludd. Lite synd, här hade jag läge för en hyressänkning...

Idag bär det av hem till ön efter föredraget. Det ska bli skönt. Sedan blir det förmodligen lika roligt att åka tillbaka till metropolen på fredag för nya lektioner och sittning med våra "fadderbarn". Det är härligt att leva dubbelliv! "Fadderbarn" förresten, hur svårt ska det vara att hitta rätt ord? Adepter (för högtidligt), utbytesstudenter (vem byter de med-inte med oss i varje fall). De kallar hur som helst oss för buddies. Jag tror i alla fall det var vad Jochen sa. Hoppas det inte var bodies!

Apropå fadderiet, så letade "min Jochen" (som lilla syster elakt säger) och jag upp en cykel häromdagen. Efter vild jakt på Blocket hittade vi en kille som renoverade gamla cyklar. Han höll till två mil utanför stan och skulle komma inkörande med x antal cyklar till studentkvarteret inne i stan i morgon. Då var det slagsmål och först till kvarn som skulle gälla. Men "min Jochen" och jag är för fina för slagsmål så vi tog bilen och körde iväg till cykelfirman. Vi valde ut den finaste 500-kronorscykeln och Joe visade oanade kvalitéer på området "få med så mycket prylar som möjligt". Stolta körde vi sedan mot stan med stilig hoj på stället. Ni andra kan slåss så mycket ni vill i morgon, ni är ändå blåsta!

Så där, nu är kaffet klart. Nu ska här repeteras "Hur moderna organisationer fungerar". En timme eller liknande får räcka. Jag måste bara påminna hjärnan om vad den (förhoppningsvis) redan kan.

Later then?

Klart man inte kan säger de flesta. Men min (numera tvivelaktiga) vän Songbird hävdar fortfarande att U2 är bättre än Pink Floyd. Och detta mitt under brinnande konsert på DVD (Pulse). Det är så man kan bli förbannad, åtminstone förvånad och olycklig över att alla inte har lika god smak som undertecknad. Lyssna bara på detta:

Breathe, breathe in the air
Don't be afraid to care
Leave but don't leave me
Look around and choose your own ground
For long you live and high you fly
And smiles you'll give and tears you'll cry
And all you touch and all you see
Is all your life will ever be.

Vem kan vara oberörd av sånt? Vad fan är U2, ett flygplan?

För er som fortfarande tvivlar:

And everything under the sun is in tune
But the sun is eclipsed by the moon.

Detta är poesi! Sätt sedan musik till och det är oemotståndligt. Problemet är att jag lipar när jag hör dessa låtar. Fast å andra sidan gör det inget, jag är solo och det är ganska mörkt här så ingen märker något!

Hur var dagen i övrigt då undrar ni? Tja, nya kursen är introducerad och på gång. Kul! Mycket att göra blir det framöver men det är femton veckor så arbetet kan börja om cirka fjorton veckor. Nej, skojade bara, här ska det köras hårt från början. Skolan har i alla fall börjat, härligt!

På kvällen blev det lite tomt och hemlängtigt (finns sådana ord)? Men en skånsk ängel viftade runt med lite god aura varpå den tillfälliga svagheten försvann. Tack Ängel! Med andra ord har kvällen alltså innehållit både skära floydar och änglar. Det känns som att flyta runt i himlen. Å andra sidan är det här i himlen som underbara människor hör hemma så varför känns det ovant?

Jaja, den frågan löser jag inte i kväll. Lika bra att leta reda på sängen. Eller inte, nu kör floydarna "Wish you were here" på DVD:n. Det blir inte många timmars sömn i natt. Å andra sidan är sömn överskattat. Men till er som gått på sömnmyten: God natt, ni vet att jag älskar er. :-P